[
291
]På det viset är jag. På det viset är vi fortfarande.
Men är allt det inte redan på tok för mycket? Ty den som vill hjälpa måste
tillbaka till utgångspunkten, måste ta vid från början.
Jag upprepar: Det är nog nu. Nu måste vi ta vid på nytt. Livet är lagt i våra
händer. För sig självt har det redan för länge sen blivit tomt på innehåll. Det
vinglar hit och dit, utan mening, men vi står på oss, och på så vis vill vi bli
livets näve och livets mål. Nytt och vidsträckt öppnar sig så det som ligger under
oss.
Men vi ingår i det hela. Vi driver med strömmen, och också vi slumrar
till. Också vi har varit enkla utgångspunkter (keimhaft), tog vägen över växter
och djur, ty vi vet inte, vilka vi är. Detta skall inte förstås så att vi har
utvecklats ur växter och djur och till att börja med inte ingick, inte var
närvarande i dessa. Utan tvärtom: samtliga organiska skapelser har kommit till
först på vägen mot den människoskapelse, som hela tiden var det enda
avsedda
för vår del. I så liten grad har människan framträtt senast i raden och som av
en slump; de skapelser som föregår henne är inte rena larver, eller låt oss
säga: skråpukar och misslyckanden, som varit tvungna att avbryta och överge det
rätta anandet. Utan de enskilda skapelserna, en gång tillkomna, klämmer in sig i
växtform eller rör sig i den takt, som deras uppbyggnad och den omvärld, till
vilken utvecklingstakten är avpassad, anslår för dem. Men inte ens harar, eller
för den delen lejon, kan uppkomma genom ren och skär anpassning till omvärlden,
om det nu hade förhållit sig så att det enbart uppstod rena avtryck av miljön
och inte också möjliga segrare över denna. Utan det rör sig om en fri, öppen,
högst människosökande rörelse i följden från alg till ormbunke till barrträd
till lövträd, från uppstigandet ur vattnet till steget upp i luften; för att
inte tala om den säregna metamorfosen från mask till reptil till fågel och
däggdjur; i kampen för skelett och hjärna. Trevande och styrt av sällsam aning,
som [
292
] outnämnd brinner över den enskilda livsformen likt en flamma, pågår här
tester, fasthållande, förkastande, återanvändning, felgrepp, återfall, framgång,
överföring till reflex, språng till ny gestalt (Bildung), en som är oss på alla
sätt närstående. Överallt visar sig en strävan ut i ljuset, också
bland larver och i långvariga stagnationer för det släkte, i vilket djuren är
inordnade som livegna; men enbart hos människan själv kan den ljussökande
rörelsen både gå medvetet till och löpa hela linan ut. Djurens liv ställt vid
sidan av, mitt i detta, förblir härvid insnört, framför allt maskerat; själva
gestalten och huvudet är masker, och den oändligt långsamt skridande, i sig
själv nästan historielösa arten och släktet låser fast utvecklingsgången som ett
i det närmaste fixt och färdigt öde. Och här ligger skälet till den
experimenterande färden genom så många former, tills åtminstone det
karakteristiskt ofärdiga: människan, var grundlagt. Människan ensam är alltså
här det sena och trots detta det förstfödda väsendet, bara hon har brutit igenom,
överskridit det släkte, som så länge gällde för däggdjuren. Inför hotet om
undergång blev hon det verktygsframställande, omvägssökande djuret; det räckte
därför inte med de medfödda reflexerna, de hittillsvarande signalerna för hennes
del. Ju längre tiden gått, desto mer har hon blivit hänvisad på medveten
planering, i bobyggandet och allt vad därtill hör; på alla sätt artificiellt och
ändå framme vid fronten.
De lägre bröderna passerar revy i en sorts avvaktan. Det lilla, mikroskopiska
djuret, växterna, masken, de saktmodiga såväl som de vilda skapelserna: också de
idel avarter av något som egentligen inte är på det viset, något som är
insnävat, ännu inte framträtt. Men livets pulsar slår vidare, nu enbart i
människan, sedan språnget till det enda förändrande livsväsendet är taget,
framför allt genom arbetets förmedling. I det som människor, i organiskt
avseende högst sårbara, griper sig an utifrån en ny start- och målpunkt, med en
begynnelse som först från och med nu är historieskapande. En piggsvinens, eller
rentav kornas historia i femton band skulle alldeles avgjort inte vara särskilt
intressant läsning. Visserligen är människan farlig för sin egen art, på ett
sätt som de andra djuren inte är. Men människan är i lika hög grad kapabel att
åt denna sin art och åt den plats, som den intar, ge en belysning, som ingen yttre
ljuskälla förmår.
DEN SOCIALISTISKA TANKEN
[
293
]Därför behöver vi till att börja med framför allt oss själva. Men till den
ändan måste den yttre vägen först läggas fri.
Om det blir gjort: är allt detta inre sedan inte för mycket av det goda? Om man
ser till den höga graden av invändighet, ett inre genomkorsat av självmötet i
ständigt stigande banor (Schleifen), ständigt högre integrationsstadier, blir
det inte så att man just försvagar den enkla kraft, som går ut på att vända
tillbaka till det sociala, handla och tänka rätt? Således tar vi också
här först ett steg tillbaka till något. Men lika viktigt är att vi tänder ett
ljus, som lyser vår väg. Just den som gått tusen steg i förväg, är bättre i
stånd att hjälpa än den som blint flåsar med, eller i efterhand skriver under
på det som är gångbart för stunden.
Vi upprepar därför: Det som till helt nyligen var, kommer väl snart att vara
glömt. Kvar i luften svävar en tom, skräckfylld hågkomst. Vilka blev försvarade?
De lata, oduglingarna, ockrarna var det som försvarades. Det som hade ungdom
skulle stupa, det unga skulle tvingas i döden för så främmande,
människofientliga mål, medan ynkligheten blev räddad och sitter kvar inne i
stugvärmen. Hos den har ingenting gått till spillo, men det läger som svingade
andra fanor, så mycken blomstring, så många drömmar, så mycket andens hopp, är
dött. Målarna trädde i bräschen för mellanhänderna och gjorde baklandet angenämt
för krigsanstiftarna, påvarna i kyrka och skriftställning däremot har förrått
sin Herre för en uniforms skull, en införskriven (rekommandierten) uniform,
till lägre pris än Esau, Judas gjorde. Aldrig har det stått mindre glans kring
ett krigsmål än kring Kaiser-Tysklands; röveri och råhet, allmänt förslavande
och en arsenal för reaktionen, ett klibbigt tvång utövat av medelmåttor och
uthärdat av medelmåttor; en dumhetens triumf, under polisens överinseende,
applåderat av intellektuella, som inte ens förmått uppbjuda tillräckligt mycket
intellekt för att tillhandahålla tomma fraser.
Vi upprepar igen: Och detta tillstånd råder fortfarande, som om man inte skulle
vara bränd nog. Kriget tog slut, revolutionen tog vid och med den öppnades
dörrarna. Men vi vet: de stängdes fort igen. Ventilen justerades, fastnade i ett
nytt läge, [
294
] och med dess hjälp rann allt förlegat och passerat till en andra gång. Den
ockrande bonden, den mäktige storborgaren lyckas rent faktiskt punktvis släcka
eldarna, och den ängslige småborgaren bidrar som vanligt med sin kräftgång
(krustet mit). Den icke-proletära ungdomen är råare och dummare än någonsin,
universiteten har blivit veritabla andens kyrkogårdar, kläckningsmaskiner för
ett »Tyskland, vak upp!«(
1
), fyllda av förstelningens, förruttnelsens och förmörkelsens stank. På detta
sätt repeterar alla de skenbart återinstallerade grupperna det som reaktionen
uppförde första gången för hundra år sedan, när Niethammer(
2
), Hegels gode vän, klagade: »På samma sätt som maskar, grodor och annat skräp
ofta kommer fram efter regnet, så kommer Weiller(
3
) et consortes i faggorna på det mörker, som nu utbreder sig över hela den
civiliserade världen.« De ger en repris på restaurationen från den tid då
jordkoks-retoriken blev aktualiserad på nytt, och ståndssamhället. Den tid då den
fosterländska kulturens traditionalism grasserade i kontrast till den sant
kristliga, ja, i egentlig mening medeltida idén om mänskligheten; uppkomsttiden
för den instinktslösa romantik, som tappade Münzer ur sikte och hyllade det
heraldiska gottköpsgodset, samtidigt som den ignorerade den sanna tyska
"folk"-traditionen, bondekrigen, och inte såg annat än riddarborgar skjuta upp
sina tinnar och torn i den månbelysta natten. Än en gång är den traditionelle
litteraten med och bromsar, ja, expressionens före detta överstepräster skyndar
sig - i det de bränner på bål det som de för inte så längesen hyllade - att
bistå de hembygdsflörtande dilettanterna med att ur kvarlevorna av ett smakfullt
förflutet snickra ihop förfalskningar, som bidrar till att leda den
uttrycksfullt gestaltande framtids-, stads- och kollektivkänslan på villovägar
och upphöja reaktionens ocker till respektabel ideologi, upphöja dess jämmerliga
hygien, dess i dubbel bemärkelse avdankade romantik till absoluta värden.(
4
) I stället för att det klena släktet kände skam över sig självt, över sitt sätt
att mestadels komma till korta inför en i vart fall anad princip, postulatet om
en morgongryning av högst kreativ expression, angriper det nu till på köpet den
anade, historisk-filosofiskt förestående principen själv, för att denna till sin
olycka fann ett klent släkte. Men Västerlandet, med miljontals proletärer, har
ännu inte sagt sitt sista ord, och den marxistiska republiken Ryssland finns
där, och de [
295
] eviga problem som är förknippade med vår längtan, vårt religiösa samvete,
fortsätter att brinna, inte mindre trotsiga, inte mindre oinlösta i sin absoluta
fordran. Till detta kommer dessutom: vi socialister har åtminstone lärt något av
det perspektiv på det verkliga, som etablerades för hundra år sen; Marx
utmönstrade i grunden allt abstrakt svärmeri och allt jakobineri ur det
socialistiska plantänkandet, och Kants och Baaders(
5
) anda högt ovanför all realpolitik kommer vi inte att förgäta i första taget.
Medan den moderna reaktionens romantik inte har ärvt något sant och riktigt,
utan bara är rå och bakåtvänd, vare sig faktisk eller svärmisk eller
universalandlig, utan rätt och slätt omedveten, förstockad, inkapslad, själlös
och okristlig; därför kan den ur sitt patos för »jordbundenhet« endast frammana
Västerlandets undergång(
6
), i alltigenom kreaturlig inskränkthet, irreligiös utslockning: blomstringen
hör det förgångna till, för dagens del återstår bara civilisatorisk övermognad,
högsjöflotta(
7
) och den historiska registraturens pessimism som enda mål, medan Europa emotser
sin snart förestående och eviga död.
Följaktligen måste vår på annan väg utvunna, inre glöd lysa inte enbart i våra
högre regioner, utan nytt och omfattande måste den genomlysa också nivåer av livet
därunder. Följaktligen utspringer från denna ort för självmötet, det enda sätt
på vilket det kan bli självmöte, ovillkorligen den mötesplats från vilken den
politisk-sociala kampen utgår: med målet att skapa sann personlig frihet, sann
religiös förbundenhet. Här har vi alltså nått en andra punkt, där
»själen«, »vi-åskådningen«, innehållet i dess »frihetsbrev«,
strömmar ut i världen och tar ansvar. Att vara på detta sätt praktisk, att på
detta sätt bidra och ställa tillrätta vid det vardagliga livets bygghorisont,
att just på detta sätt vara politisk-social, står samvetet synnerligen nära och
är en revolutionär kallelse, som på alla sätt finns inskriven i utopin.
Visserligen fruktar dess ljus därvid, att det i något avseende skall mattas. Men
om dess sken till att börja med också försvagas, så har man att tillse att detta
ljus i vart fall hålls riktat från det inre rummet ut mot det vida fältet. För
många är denna inskränkning inte heller tillräckligt försakande, och de sätter
sig till motvärn, så länge inte varje begrepp genast låter sig kursas och
växlas, så länge den äkta, stora tankens outplånliga ultraviolett [
296
] inte ovillkorligen och med en gång handlar om upprop och partistadgar. Men
fördenskull saknar det skenbart mer avlägsna revolutionära
begreppet
inte "rötter", inte heller är det i den kapitalistiska tidsåldern "omöjligt"
eller "abstrakt"; utan det kan, eftersom det tänkande subjektet inte bara är
rotat i sin tid, och det kollektiva, utifrån vilket subjektet talar, inte bara
är det socialt kollektiva, på alla sätt isoleras tidsexcentriskt som en
beståndsdel av Börat (dvs, hörande till de uppgifter som sträcker sig utöver det
historiskt redan föreliggande), och inuti detta utvinnas överhistoriskt konkret,
som allt igenom konstitutiv mål-aning, målkunskap. På det hela taget har vi här
i alla fall nått den ort, utifrån vilken - i stället för den rena självvägen, i
stället för självmötets renodlade själsliga bredd, i stället för den, om också
mest omedelbara gestalten hos ögonblick och fråga - en annan,
praktisk-exemplarisk konkretionsnivå kan uppställas som mål. En väg från det
inre självmötets ensamma vakendröm till en dröm, som handlar om att åtminstone
på ett avlastande sätt gestalta den yttre världen, åtminstone som locus minoris
resistentiae eller rentav som verktygsuppsättning i målets tjänst. Och just
detta, utläggningen av »tungomålstalandet« till »profetia«, av det metapsykiska
till socialt, i sista hand kosmiskt metafysiskt väsen betecknar övergången till
»värld« för den själ, som vare sig är av den ena eller andra världen, men
fördenskull inte är rätt och slätt akosmisk och avskuren från kosmos, utan
tillvänd den nya, allt genomträngande kraften hos subjekt-objektrummet. Denna
övergång pekar således just som sådan på nytt bakåt, och vinner format just
genom att förflacka, just genom att sänka sin nivå, vinner utopins
resonanskraft, just genom att också angå det sociala tillståndet, det på alla
plan närvarande kosmiska draget i dettas förut endast vertikala
frälsningsintention; ty hur skulle det kunna finnas innerlighet, och hur skulle
denna kunna märka vad den är, (annat än) som lidande eller sant paradoxal
glädje, om den upphörde att känna sig upprorisk och tröstlös i förhållande till
allt givet? Om det alltså på denna punkt, i övergången från tungomålstalandet
till den ännu icke utförda, till att börja med sociala delen av ett
»världssystem«, också byggs med annan metall än som brukligt är på de
förutvarande självinventionernas område, så inträder också den sociala världens
råmaterial (Erz) först genom ingjutandet av [
297
] målinventionen i en jäsning och en process, som för tungomålstalandet självt
öppnar vägen till övergången från Kant till Hegel, och å andra sidan för
världstillståndets naturliga »hegelianism« övergången till »Kant«, till det
absoluta Börat, till problemet med ett Rike av moraliskt väsen.
På denna punkt gör man bäst i att först resonera nyktert. Det är inte förrän det
falska faller av, som det äkta kan leva. Och få är medvetna om hur mycket tvång
vi fortfarande har att lära bort.
Just staten kan man inte föreställa sig i nog ohögtidliga termer. Den är
ingenting, försåvitt den inte sköter näringslivet framgångsrikt och kommer
ur mode på detta sätt. Allt annat, där staten förtrycker eller invaggar
medborgarna i säkerhet, bortfaller nu till slut, och bortsett från administrationen
av otrevliga rutiner har den att avhända sig de resterande uppgifterna. Och när
lögn och fruktan försvinner ur bilden kan staten få det svårt med sitt
existensberättigande, eller för den delen med att växa i anseende.
Kunde det tänkas ske genom sådant, som ställer sig i vägen för dess tvång? Det
är, säger Anatole France, likheten inför lagen, som i lika grad förbjuder rika
och fattiga att stjäla virke eller sova under broar. Den reellt existerande
ojämlikheten motverkar staten i så liten grad, att den snarast kan sägas slå vakt om
detta tillstånd. Eller bör staten skaffa sig rykte som salomonisk fader, genom de
förutsättningar den skapar i kraft av den offentliga rättskipningen? De svaga är
skyddslösa, medan de förslagna kan ta vara på sig själva, folket misstror
domstolarna. Det som saknas är den innehållsliga blicken för människor och fall;
pappret, pedanteriet regerar, och den samlade skyddsjustisen är, sett såväl till
metod som till föremål, kringskriven av egendomens horisont. Ty eftersom
juristerna inte är mer än rent formellt skolade, så finner just utsugarklassens
färdigheter, räknandet, misstron och det baksluga kalkylerandet ett besläktat
fält i denna formalism, alldeles bortsett från det förhållande, att innehållen i
en godtycklig ekonomisk ordning motsägelsefritt låter sig installeras i
jurisprudensens abstrakta amoral. Det är inte bara så, att de flesta advokater
accepterar alla klienter, som vänder sig till dem, precis som taxibilar och
annat av samma skrot och korn, och det är inte bara så att domaren i
civilprocessen kan jämställas med en klocka med dåligt verk, som går endast om
den får en [
298
] puff av endera parten - han har ingen egen ambition att komma fram till
sanningen: hela rättskipningen, till den långt övervägande delen också
straffrätten, är inget annat än ett medel för de härskande klasserna att
upprätthålla den rättssäkerhet, som skyddar deras intressen.
Också på den punkt, där det inte bara är förslagenheten, som spelar sitt
vanliga spel och segrar juridiskt, utan där staten själv tar hand om beivrandet
och undersökningen av ett brott, blir straffet, långt ifrån att med sina grova
medel antitetiskt statuera rätten, såsom vedergällning ett omoraliskt barbari
och som skyddsstraff den mest deformerade prevention och den mest misslyckade
pedagogik, som överhuvud taget tänkas kan post festum. Finns det inte egendom,
så finns det inte heller rättskipning, inget skäl längre för dess tillspetsade,
ihåliga kategorier; resten är läkekonst eller, i gestalt av »rättvisa«:
själasörjande.
Men nu vill det snöda tvånget också belöna, dela ut gåvor. Det har ögonen på
medborgare, som på ett eller annat sätt är värdefulla för det, statsmedborgare,
och framför allt, det upphöjer sina tjänare. På så vis tillkommer de uppdrivna
lönerna, utdelandet av hederstitlar, det statliga prästerskapet, anspråket att
vara Gud här på jorden. Men vad kan byråkrati innebära annat än att rätt man
kommer på rätt plats, inom ramen för ett rent tekniskt förvaltningsväsen; medan
det under krigstillstånd och alla former av vit terror har visat sig vad för
sorts Gud, som har säte i maktstaternas inre. Eller skulle det destruktiva
tvång, som ligger i den allmänna värnplikten till förmån för börs och dynasti
exempelvis bevisa den moraliska substansen hos stadsstaten (Polis), detta sagt
sedan Tyskland har genomlöpt en av historiens mest smakfulla timmar, och staten
ånyo lyckligt har kunnat brukas som språngbräde till hämndgudinnan, till
den logik som utmärker naturkatastrofer? Det gick så långt, att den i slutänden lyste med
sin frånvaro i de företagarintressen, vilkas verkställande utskott den hade
kommit att bli i borgerliga länder. Staten som tvångsskapelse kulminerar i
enlighet med sitt feodal-alogiska väsen i krigsstaten, och denna framstod som en
till den grad abstrakt maktautonomi i sig, att till och med företagarintressena,
den förutvarande kausala underbyggnaden, framstod som ett slags ideologi i
förhållandet till den: - så totalt har staten, på kollisionskurs med all
borgerlig upplysning, allt socialistiskt missförstånd, [
299
] avslöjat sig som unik, hednisk, satanisk tvångsväsenhet i sig. Även om den
kanske, under bolsjevikiska förtecken, för en tid kan fungera som ett
förbindande nödvändigt ont, så är statens sanning under varje socialistisk
aspekt ändå: den dör bort, förvandlas till en internationell förbruknings- och
produktionsreglerare, en stor apparatlig organisation för administration av det
oväsentliga, som inte längre rymmer, inte längre kan attrahera något
betydelsefullt, och vars rent förvaltningstekniska esperanto är lagt under
de enskilda nationalkulturer, vilka torde utgöra nästa giltiga kategori för
socialt sammanhang. Den begripna staten representerar på så vis inget annat
än ett relativt statiskt utsnitt ur den ekonomiska historien, emellanåt
militärhistorien, i princip förvaltningshistorien; på ingen av dessa nivåer
har den något slags självständigt, andligt innehåll, som inte skulle vara ideologi,
utan på var och en och i synnerhet på den sista har den sitt existensberättigande,
sin enda, fullkomligt instrumentella logik, nödstatslogik enbart i den knutlösande,
friktionsfria funktionen hos sin mitt uppe i det ologiska livet placerade
ordningsmetod.
Följaktligen skall det rätta angreppssättet först så nyktert som möjligt borra
sig in underifrån i dessa ting, för att sätta dem i rörelse. Därför lärde Marx,
att inget annat får eftersträvas, prövas, än det för stunden möjliga, det
handlar hela tiden bara om det nästkommande steget. Mot detta svarar i den
revolutionära akten insikten, att den pressade lönarbetaren på denna punkt
framför allt tillgriper det i hans fall berättigade egenintresset, ser detta som
ägnat för viktiga uppgifter. Privatintresset, som den allra starkaste
drivkraften, nämns äntligen vid namn av Marx, och: proletariatet har inget annat
än sina bojor att förlora; dess intresse, ja, dess basala och i än högre grad
dess begripna tillvaro utgör redan upplösningen av det kapitalistiska samhället.
Här härskar inte längre fattigdom enligt någon sorts naturlag, här finns inte
längre det liksom enbart mekaniskt, genom samhällets blotta vikt, men just
inomsamhälleligt undertryckta skiktet av livegna, som under feodaltiden, utan en
helt och hållet ny klass träder fram, det sociala Intet, emancipation på det
hela taget. Och just i händerna på denna klass, med tanke på dess a priori
ekonomirevolutionära [
300
] klasskamp, lägger Marx, i storartat paradoxal förbindelse, arvet till all
frihet, världshistoriens begynnelse efter förhistorien, den allra första äkta
totalrevolutionen, slutet för all klasskamp, befrielsen från klassintressenas
materialism på det hela taget. Unionen mellan de egendomslösa och tänkarna,
mellan den vis-à-vis de rien på det starkaste uppflammande egoism och
kommunismens moraliska renhet påstås redan vara slutet; eller som Marx
formulerade saken: filosofin kan inte förverkligas utan proletariatets
avskaffande, proletariatet kan inte avskaffas utan filosofins förverkligande.
Detta förbund är enligt Marx möjligt i synnerhet för att
proletariatet i sig redan utgör samhällets upplösning, eftersom den sista av de
samhällsformer som överhuvud låter sig upplösas dialektiskt är nådd med
kapitalismen, medan socialismen inte längre genererar någon synlig klasspänning,
något moment av motsägelse, som kan rymma dialektiskt omslag. I allmänhet
betvivlades förbundet mellan intresse och
idé av detta slag
överhuvud taget inte av Marx, det sågs inte ens som ett problem; att det
överhuvud taget framstår som möjligt, beror uppenbart på att den mänskliga,
lyckosökande viljan inte är helt fördärvad, att viljan som revolutionärt
klassintresse blir lättare moraliskt bestämd eller åtminstone bestämbar redan av
det enkla faktum, att
det finns en gemenskap i viljandet:
men också intresset har i slutänden likaså behov av idén, det uttalade i sitt
lidande, viljande, för att komma till verkan, likaväl som idén själv har behov
av världens lopp som sin egen till slut vederlagda, vid näsan dragna
verktygsuppsättning.(
8
) Nu låter sig de högsta angelägenheterna förvisso inte främjas genom en dylik
icke-selektiv insats, efter en från Hegel övertagen lära om förnuftets
listteknik: det råder snarare en i den kristna moralläran, hos Kant, hos
Schopenhauer fullkomligt balanserat betraktad motsägelse mellan kreaturligt
intresse och det godas paradox, det godas idé: men det första steget låter sig,
i en värld där det är så illa ställt, uppenbart tas enbart genom kreaturlig
kompromiss, i enlighet med Marx förtvivlan över det godas politiska evidens. För
övrigt är de relativa vikter, som Marx tilldelade intresset som det [
301
] voluntaristiska momentet och idén som det så att säga ödesmässiga,
panlogistiska(
9
), alls inte klart bestämda. Marx vill handla utgående från viljan och förändra
världen, därför avvaktar han inte rätt och slätt de gynnsamma betingelserna,
utan lär ut hur dessa skall skapas, uppställer klasskampen, analyserar ekonomin
med sikte på föränderliga element, sådana som ägnar sig för aktivt ingripande. Å
andra sidan påverkas Marx av den från romantikerna, men framför allt från Hegel
- i en storartad omkastning från subjektets till objektets ironi -
restaurerade occasionalismen(
10
), läran om världsförnuftet, som tillgriper alla krafter, men i detta fall just
subjekten; och samme man som utdrev all fetischkaraktär ur produktionsförloppet,
samme man som trodde sig analysera, exorcera alla historiska irrationaliteter
som blott och bart ogenomskådade, oförstådda och därför ödeslikt verksamma
dunkelheter, vilka berodde av klasspositionen, produktionsprocessen, samme man
som utdrev all dröm, all verksam utopi, allt religiöst cirkulerande telos ur
historien, propagerar med »produktivkrafterna«, med kalkylen över
»produktionsprocessen« samma alltför konstitutiva väsen, samma panteism,
mysticism, och tillmäter dem samma ytterst nyttiggörande, ledande förmåga, som
Hegel tillmätte »idén«, och till och med Schopenhauer tillmätte sin alogiska
»vilja«. Just utifrån denna entré för problemet med relationen mellan
»subjektiv« vilja och »objektiv« idé, framstår det hur nödvändigt det är att
grundläggande metafysiskt tänka igenom saken, något som Marx försummat;
historien är en hårdhänt, blandad resa, det kan bara hypotetiskt antas att länge
existerande
aktiver
övergår i tiden, i sitt
objektiva
tillstånd, och laddar den, omskapar den till ett locus minoris resistentiae(
11
), ja, rentav till en det objektivas besläktade egendynamik. Med detta beträder
vi uppenbarligen det problemplan, på vilket diskussionen i Trientkonciliet(
12
) utspelade sig: om förhållandet, proportionerna mellan frihet och »nåd« och
deras möjliga synergism.
Hittills har allt till större delen myntats ut i kronor och ören, eller stukats
åt andra hållet: själen har alltid lyst in bara uppifrån. Köpmannen myser i
sitt
jordiska
näringsfång, och spakarna ligger i hans hand; en missförstådd [
302
] Jesus uppmuntrar på det
ideeella
planet, söker förgäves väcka skamkänsla genom att framhålla hur vi inte motstår
det onda. Marx i sin tur har äntligen separerat den yttre vägen, som själv så
lätt förhärdar, från den goda människan, som helt på egen hand vill införa
friheten, för att sedan förena de två; det som skall göras görs så att säga
samtidigt av Jesus med piskan och Jesus som älskar människorna. Emellanåt kan
övervinnandet av det onda gå stillsammare till, genom kreativt ignorerande, som
i fallet »Ryttaren på Bodensjön« genom att inte se, och djupare: som helgonet i
speciella situationer, genom godhetens kyss; men i regel är det så att själen
måste ådra sig skuld för att kullkasta permanent negativa förhållanden, på det
att den inte skall bli ännu mer skuldbelastad genom idyllisk reträtt, skengott
uthärdande av orätten. Härskandet och makten i sig är onda, men det är
nödvändigt att likaledes stå upp mot makten på maktens villkor, som kategoriskt
imperativ med revolutionen i handen, på de punkter och försåvitt den inte kan
förintas på annat sätt, på de punkter och så länge djävulstyg fortfarande värjer
sig till den grad häftigt mot renhetens (oupptäckta) amulett; och först därefter
så renligt som möjligt göra sig kvitt härskandet, också det godas »makt«,
vedergällningens lögn och den rätt som är förknippad därmed. Marx inför därför
som detta
tredje
en tillräckligt komplicerad attityd hos och en tillräckligt komplicerad
förvandling av det identiska revolutionära begreppet: så att det tänker rent
ekonomiskt med kapitalet, mot dess missgärningar, på samma sätt som detektiven
är homogen med förbrytaren, - där det inte finns annat än ekonomi att ta hänsyn
till; och först därefter tar itu med högre livsyttringar, så snart utrymmet för
idén och dess frigörelse är realiserade mål, och de gränslösa lögnerna, de också
för sig själva omedvetna förskönandena, undanflykterna, överbyggnadsfenomenen,
variablerna av rent ekonomiska funktioner kan avföras till förmån för den
aktuella och till slut äkta idén om samhället. Här verkar ett uppdelat
förfarande, ett som inte vill bestämma ekonomiska förhållanden med andliga
verktyg, med ett »De rättfärdigas förbund«(
14
), utan som separerar det ekonomiska från det andliga, och härleder det andliga
ur det ekonomiska, eller som just Marx definierar detta, som den egentliga
maximen i den av honom [
303
] utvecklade vetenskapliga socialismen: det är inte människornas medvetande, som
bestämmer deras vara, utan omvänt deras samhälleliga vara, som bestämmer
medvetandet, idéernas grogrund.
Men i yttersta instans kan dylikt leda enbart till att den nyktra blicken blir
ofruktbar, människan lever inte av bröd allenast. Det yttre må vara viktigt, och
vi skall se till att det är i ordning, men det ger ändå bara fingervisningar,
det realiserar inte, ty det är inte tingen, inte deras mäktiga flöde, utanför
oss och felaktigt upphöjt till att råda över oss, utan människorna som författar
historien. Det som i ekonomiskt hänseende skall komma, den nödvändiga
ekonomisk-institutionella förändringen, är bestämt hos Marx, men den nya
människan, språnget, kraften hos kärlek och ljus, hos det moraliska självt har
inte tilldelats den önskvärda självständigheten i den slutgiltiga sociala
ordningen. Sagt på annat sätt: om den primitiva behovstäckningen, det feodala,
och därnäst det kapitalistiska produktionssättet efter varandra i vart fall i
grova drag determinerade ett bestämt moraliskt och kulturellt liv, så måste å
andra sidan också bortfallet av alla egna ekonomiska komponenter, alltså det
faktum att socialismens produktionssätt äntligen slår igenom, få bestämda
moraliska och kulturella konsekvenser, leda till ett likaledes »riktigt«,
aprioriskt sinnelags- och kultursätt, som inte utan vidare, enligt de av den
socialistiska sidan övertagna borgerliga filisteridealen, kan vara frisinnat och
banal-ateistiskt bestämt. Det skulle i alla händelser inte ha varit möjligt att
lägga grunden till socialismen, om Marx hade stått för en accepterande fromhet,
om han hade hållit fast vid det världens arkadiska tillstånd, som åt var och en
ger sitt i en förnuftsmässig fördelning, om Marx alltså hade organiserat enbart
konsumtions- och inte framför allt produktionssidan; med praktisk blick för en
industrialisering som inte låter sig hejdas, med oromantisk kyla och en
materialism som kraftfullt avmystifierande trångpass. Men just genom att detta
drar ut på tiden, kommer människan att vandra under ett nytt produktionsok;
trycket minskar bara, men avskaffas inte. Likaså rycks framställningsprocessen
på nytt ur händerna på dess undersåtar, och en [
304
] spökaktig process av samhälleligt gods och näringslivsutveckling i sig går
idolaktigt och occasionalistiskt sin gilla gång, orealistisk och samtidigt inte
ens i en framtid sprängd. Detta är i linje med att Marx, när han riktar in sin
stöt, också där han inte försvagar den till »revolutionär utveckling«, gör det
enbart mot kapitalismen - ett förhållandevis nytt, sekundärt fördärv - och inte
också ovanifrån mot det permanenta, urgamla centrat för allt förtryck, all råhet
och utsugning: mot militarism, feodalism, överhetsvärld på det hela taget; här
blev den urgamla socialistiska rörelsen på många sätt vingklippt redan ifråga om
motståndaren, förd på avvägar och förflackad. Likaledes kan det (ur religiöst
perspektiv, som hänger nära samman med det föregående) inte råda något tvivel om
att det odiskriminerande ideologiska misstänkliggörandet av varje idé, utan att
man själv känner ett behov av att lämna bidrag på idéplanet, inte inspirerar
till ökat ljusinslag; att också det av Engels förutskickade,
dialektisk-syntetiska återupprättandet av ett tillstånd av frihet, jämlikhet,
broderskap, sådant det rådde i det gamla kommunistiska gentes(
15
), inte står för en särskilt klar och viktig idealkonstruktiv poängtering i
förhållande till det presterade socialkonstruktiva arbetet. Hjärta, samvete,
andligt innehåll, kommunion av allt levande, brödraförsamling, Filadelfia och
en ände för alla slag av slutenhet fann i Franska revolutionen, detta förvisso
inte blott »borgerliga« genombrott av kättarhistoria, sitt
mer närliggande
jordiska återsken. Och slutligen framstår det i dessa dagar, där Guds
förtvivlade aftonrodnad redan predikar återhållsamhet i alla angelägenheter, och
vare sig Atlas eller Kristus bär upp sina himlar, inte som någon särskild
filosofisk förtjänst, om marxismen förblir ateistiskt uppknuten till status quo,
för att åt människosjälen inte upprätta annat än en mer eller mindre
eudemonistisk(
16
) »himmel« på jorden, - utan den musik som borde ljuda ur denna störningsfritt
fungerande mekanism av ekonomi och socialt liv. Man kan därför säga, att just
den starka betoningen av allt (ekonomiskt) determinerande, och den föreliggande,
fortfarande fördolda latensen hos alla transcenderande moment
rycker marxismen i närheten av en kritik av det rena förnuftet, men vid sidan av
detta väntar vi fortfarande på kritiken av det praktiska förnuftet.
[
305
]
Produktionssystemet är avskaffat och upphävt, men den själ, den tro, för vilken
det skall beredas plats lyser med sin frånvaro; den aktiva och kloka blicken har
destruerat allt, i många fall förvisso med rätta, alla privatidyller och alla
intet genomborrande privatdrömmerier av socialismens gratispassagerare och
secessionister, vilka för egen räkning ville destillera ut en skönare bi-jord ur
det bästa av världens innehåll, och som har undertryckt trögheten hos
jordklotets övriga delar; det skall inte bestridas att också den alltför
arkadiska, abstrakt-utopiska socialismen förkastades med goda skäl, en variant
som från renässansen och framåt dyker upp igen och igen som sekulariserat modus
för det tusenåriga riket, och ofta fungerar enbart som väsenslöst draperi,
ideologi för högst nyktra klassmål och revolutioner av produktionssättet. Men
med det har man vare sig begripit den utopiska tendensen i allt detta eller
träffat och domfällt substansen i dess utmålade under (Wunderbilder), eller för den
delen avfört den religiösa urönskning, vilken på alla plan, i alla rörelser och
mål med världsuppbyggnad på programmet, haft till uppgift att bereda plats för
livet, så att det kan väsentliggöra sig gudomligt, och kiliastiskt äntligen
installera sig i målets godhet, frihet och ljus.
Först då kommer bedragarna på allvar att darra, när det rätta träder fram.
Taskspelarna kommer inte mer att anropa en Ande, och anden kommer inte längre
att föra bakom ljuset. Men det måste också till mer än bara halv upplysning, mer
än en sådan som avhyser de gamla kättardrömmarna om ett bättre liv, i stället
för att sålla dem och ärva. Bara på detta sätt och inte genom vulgärateismens
torftighet kan man beröva de hjältespelande krämarna, mellanhänderna och
makthavarna den ideologiska luft de andas, och plombera det förrådsrum, som
hyser deras täckelser. Först den som opponerar sig mot detta inte blott från
jordens horisont, utan också utifrån den felaktigt prisgivna himlen, kommer
verkligen att lyckas i att avmystifiera den borgarfeodala statsideologins
lögnspel, nämligen på ett icke-förförande sätt, och »entusiasmen för den
egalitära njutningen« kommer inte längre, som saken framstod för den preussiske
statsteologen Stahl(
17
), att vara det enda värmande draget i de kommunistiska statsteorierna. Det är
sant och visst, man kommer att arbeta också utan nödtvång, ja, arbeta mycket
bättre och mer produktivt, det garanteras redan av människornas känsla av
enformighet och olycka, och därutöver kommer, som fallet redan är bland [
306
] lärare, tjänstemän, politiker, konstnärer och forskare, glädjen över
yrkeskunnandet, åtminstone i sakliga uppgifter, att låta sig insättas som
tillräckligt motiv i stället för vinsten. I synnerhet om detta motiv vinner
social uppskattning, så att penninghungern fullt ut ersätts av den oerhörda
stegringsmöjlighet, som ryms i social ringaktning eller omvänt: i socialt
anseende, heder och gott rykte. Det är bara på ett ytligt plan som farliga
allianser öppnar sig som en möjlighet i denna alls icke
manchesteraktiga
»framtidsstat«: som hegelska referenser till Preussen, rentav universalstaten,
till organisation på det hela taget; - så mycket lättare, så mycket mer
angeläget uppställer sig alltså plikten att sätta Marx i högsta rummet, i det
frilagda livets nya, mest egentliga äventyr, i dess partnerskaps Vartill. Detta
innebär: den alltför kuperade socialkonstruktionen måste på nytt infogas i
Weitlings, Baaders, Tolstojs utopiskt överlägsna kärleksvärld, i den nya
kraftfullheten hos Dostojevskijs människomöten, i kättarhistoriens adventism. På
så vis framstår Utopias avlägsna helhet som en struktur, som inte längre ger
någon form av ekonomisk avkastning: var och en producerande efter förmåga, var
och en konsumerande efter behov; var och en öppet, enligt omfattningen av sitt
bidrag, sin moralisk-andliga predikarinsats "stadd" på mänsklighetens hemväg
genom världens dunkel. Bara så låter sig det nya livet förstås, det liv som
blivit både radikalt och ortodoxt, bara så kan den mest långtgående
produktionsteoretiska ordning och nykterhet förbindas med den politiska mystiken
och legitimeras av denna. Den undanröjer all störande undermålighet, för att
samtidigt som den avskaffar den ekonomiska privatsfären lägga den i händerna på
ett kooperativt partnerskap (genossenschaftliche Sozietät); men till gengäld
profilerar den starkare än någonsin den sanna privatheten och hela den sociala
problematiken kring själen, som inte låter sig avskaffas, för att - först på den
socialistiska höjd där byggnadens uppnått ärlighet och renlighet - förbinda den
med kyrkan, en nödvändigt och apriori enligt socialismen konstituerad, mot ett
nytt uppenbarelseinnehåll orienterad kyrka. Bara så finns det utrymme för
kollektivet, i fritt val,
ovanför
det blott avlastande samhället och den kommunistiskt genomorienterade
socialhushållningen, i maktfri, vilket här betyder: inte längre klassbunden
ordning. Men en förvandlad[
307
] kyrka är bärare av vida omkring synliga mål; den har sin fotpunkt i livet
bortom arbetet, är det tänkbara forumet för en vidarekvällande tradition och
förbindelse med Slutet, och ingen aldrig så lyckad ordning kan reda sig utan
detta sista led i förbindelsen mellan Vi-et och det yttersta Vartill-problemet.
Då kommer människorna äntligen att vara fria till de enda praktiska bekymmer och
frågor, som annars bara infinner sig i dödsstunden, efter det att allt i deras
förutvarande orosliv varit föga mer än avskärmning från det väsentliga. Det är
som Baalschem(
18
) säger, att Messias kan infinna sig först när alla gäster har satt sig till
bords; detta är i första rummet arbetets bord, bortom arbetet, men samtidigt
också Herrens bord; - organisationen av Jorden har i det filadelfiska Riket sin
ultimativt inriktande metafysik.
RIKETS SANNA IDEOLOGI
Jag vill vara till. Men vad återstår i sista hand för vår del?
Kommer inte allt inre då att växa sig för högt inuti oss? Ty vi har att
dö,
med kort fördröjning, och kanske behöver kropparna inte så yvig svepning för att
vandra den väg, som allt kött skall vandra. Den broderligt inre rikedomen blir
inte mindre av kortvarig uppståndelse, förmultnad till bark som Rübezahls(
19
) falska skatter: om den inte kan ge prov på förmåga att bestå också döden,
besegra den, således inte enbart genomvandra den underifrån, utan också i sig
själv vara en påtaglig övre beståndsdel och det eviga livets väsenselement. Vi
upprepar därför för sista gången, för att uppfylla ytterligare en »avsikt«, som
här visserligen är ställd inför mer än de tomma löftena (die Phrases, detta
behöver förklaras. Ö.a.) från slaget vid Cannae och bortkopplandet av creator
spiritus(
20
) efteråt: Så långt måste, kunde det alltså slutligen komma med oss. Den, vars
bröd jag äter, hans sång sjunger jag. Men denna samtidiga dans kring kalv och
kalvskinn, och därutöver intet, kom [
308
] ändå som en överraskning. Slutsatsen blir, att vi inte förfogar över en enda
sant socialistisk tanke. Utan vi har blivit fattigare än de varmblodiga
djuren; om vår Gud inte är buken, så är det staten, allt annat har degraderats
till nöje och underhållning. Fortfarande står vi där avvaktande, har längtan och
kunskap i det korta perspektivet, men begränsade handlingsutsikter och, vilket
förklarar att handlingen saknas, ingen bredd, ingen utblick, ingen slutpunkt,
ingen inre tröskel som överskrids i aning, ingen kärna och inget samlande
samvete med fotpunkt i det allt inbegripande (das Überhaupt). Men just här, i
denna bok, har en ny startpunkt upprättats, just här har det icke förlorade
arvet anträtts på nytt; som det innersta, som här på andra sidan lyser på nytt,
därför är det inte ett fegt som-om, som med ännu-icket förnekar också det allt
inbegripande, och inte någon väsenslös överbyggnad, utan ovanför
alla masker och hädangångna kulturer höjde sig det Ena, det städse sökta, den
enda aningen, det enda samvetet, den enda frälsningen; lyftes fram ur vårt trots
allt hela, icke-söndrade hjärta, ur det djupaste, mest reella i vår vakendröm:
som det sista som återstod för oss, också som det enda, som förtjänar att bli
kvar. Det har förts tvärs igenom denna bok - som inte sluter fred med världen -
först till vårt ännu icke insatta väsen, till vårt hemliga huvud, vår figur och
vår gryende samling, till vår kreativa princips centrum; just detta fick sin
upptakt, tolkat redan utifrån en obetydlig kruka, tolkad som det aprioriskt
latenta temat för all »bildande« konst, och, centralt beläget, all musikens
magi, ytterst tolkad utifrån det sistmöjliga självmötet, utifrån det begripna
levda ögonblickets dunkel, när det plötsligt infinner sig och förnimmer sig
självt i den okonstruerbara, absoluta frågans väsen, i vi-problemet i sig
självt. Så djupt, det skall framhållas, leder den
interna
vägen, också kallad självmöte, på egen hand, så djupt leder det beredande av det
inre ordet, utan vilket all blick mot utsidan förblir intig och saknar magnet,
kraft att dra till sig det inre ordet också på utsidan, och hjälpa det till
genombrott ur världens villfarelse. Men i sista hand -
efter
denna blott
internt
förtätade (konkreszierten) vertikal - utbreder sig den fulla strömmen, det
vidsträckta fältet, själens
värld,
vi-problemets sprängande, allt genomträngande (auseinanderschlagende,
hindurchschwingende) diapason(
21
), utopins
externa, kosmiska
funktion, uppställd mot elände, död och [
309
] den fysiska naturens ytterskal. I oss alla brinner fortfarande denna eld, den
yttersta drömmen, som Augustinus uttrycker det: »Deum et animam scire cupio.
Nihil amplius? Nihil omnino«(
22
); - i oss allenast lyser fortfarande det absoluta ljuset, ett sigillum falsi et
sui, mortis et vitae aeternae, och den fantastiska resan dit tar sin början,
till den
externa
tolkningen av vakendrömmen, till det
kosmiska
hanterandet av det utopiskt principiella begreppet. Att finna detta, att finna
det rätta, för vars skull det lönar sig att leva, att vara organiserad, ha tid,
för den uppgiften går vi, röjer vi ånyo de metafysiskt konstitutiva vägarna,
åkallar det som inte är, bygger ut i det blå, det som finns överallt vid
världens ränder, bygger ut i det blå och söker där det sanna, verkliga, där det
blott faktiska försvinner - incipit vita nova(
23
).
Men fortfarande lever vi bara för dagen. Vi tappar i substans, ju mer vi mognar.
Och mycket snart därefter gulnar vi, ligger djupt därnere och multnar.
Visserligen målar man ut i förväg, tänker sig lekfullt in i det som skall hända
efter oss. Men ingen blick riktas mot höjden, utan att snudda vid den
död,
som får allt att blekna. Det finns ingenting som verkar ta oss över brottet i
tillvaron, sådana vi är och upplever, ingenting som låter oss gunga över till
andra sidan.
Man står hela tiden utanför, den säregna kollapsen vill inte låta sig belysas
från denna sidan. Många, som kommit tillbaka i sista stund, skildrar det som för
de kringstående framstod som kramp och fruktansvärda ryckningar, som färgglad,
rentav lycklig dröm. Men en gammal judisk vändning beskriver döden i dess
mildaste form, som om ett hårstrå lyfts bort från läpparna, och i den oftare
förekommande, mer förskräckande formen, som om en knut rycks ut ur halsen.
Det är alltså inte mycket, som till att börja med spinns över till andra sidan
och kan hjälpa oss och leda oss där. När det bär mot döden, blir de goda
önskningarna inte ens tankens fäder, långt mindre fäder åt de rådande
förhållandena. Inte heller de tröstande bilder, som omger oss och inte behöver
angå situationen annat än som fasta talesätt, har något att ställa upp gentemot
detta. Ingenting blir i sig mycket annorlunda om vi säger: all höjd är ensam,
korrespondensen mellan en [
310
] bergstopp och Goethe är på intet sätt förpliktande. Eller docka och fjäril,
vinter och vår, till nya stränder lockar en ny dag -, om dessa liknelser tycks
utmåla ett fortsatt liv för oss redan från denna sidan. Men om övergången till
döden förblir ett ofattbart språng i våra ögon, så får man ändå intrycket, att
utsikterna för det som äger fortbestånd, det vill säga förblir identiskt på
denna sidan och hinsides snittet, måste grundläggas mer evident
i oss själva.
Ty vi går omkring inuti oss själva, så att vi tydligt kan känna det. Vi är
medvetna om det, stegen kan höras, även om den som vandrar omkring därinne
förblir skuggaktig. Det går inte att förneka intrycket, att det inuti oss finns
en hand, som regerar handsken och kanske också har förmågan att ta av den.
Att allting rätt och slätt skulle vara över med döden är således en liten
synvilla, och mycket litet är sagt därmed. Man kan sakna intresse för det som
följer, som om det visserligen lönade sig att skaffa sig upplysning om livet,
dess ständiga växling, medan döden utgör ett fast tillstånd, om vilken en enda
upplysning är nog, i stället för en hel uppsjö på fakta. Men denna skepsis står
långt från att etablera ett faktum; eller om den faktiskt uppträder med anspråk
på att hävda att en person går sin totala undergång till mötes, eller att detta
är sannolikt, så handlar det inte om en försiktig avgränsning, ett kapitelslut i
brist på material, utan redan i sig själv om en teori om något obekant, mot
vilken till att börja med teorierna om den personliga oförstörbarheten kan
uppställas med i alla avseenden jämbördig hypotetisk rang.
Och detta inte bara så, att vi snart kommer att veta hur det förhåller sig, på
ena eller andra viset, att vi över hela linjen ändå inte kan veta något om den
andra sidan. Ty detta att inte ha upplevt något är inte ett bevis, vare sig för
nej-et eller ja-et, medan också det mest obetydliga som gick att uppleva, eo
ipso måste skrivas på ja-ets konto. Enligt detta utgör alltså de talrika, om än
icke-vidimerade erfarenhetsberättelserna och framför allt det rakt igenom
uniforma lärobegreppet om den personliga fortlevnaden i alla religioner i vart
fall ett visst, [
311
] om än blott regulativt plus. Eller som Chesterton(
24
) säger: »Jag kan överhuvud taget inte begripa, hur den allmänna åsikten kom
till stånd, att skeptikerna har en klar och objektiv uppfattning av undret,
medan de troende accepterar det enbart utifrån en dogm. Nu förhåller det sig
precis tvärtom. De troende betvivlar inte (med rätt eller orätt) undret,
eftersom de har bevis för det. Skeptikerna tar avstånd från det (med rätt eller
orätt), eftersom de principiellt inte vill veta av det. Det enkla och självklara
vore emellertid, att tillmäta bondens ord, när han berättar om spöken, lika stor
tilltro som när han talar om sin godsherre. Eftersom han är bonde, kommer han
antagligen att kunna ge prov på en myckenhet sund agnosticism när det gäller
bäggedera. Nu skulle man kunna fylla hela bibliotek med bönders vittnesmål om
spöken. Den som avvisar dem stöter sig antingen med den demokratiska principen,
eller så bejakar han undrets abstrakta omöjlighet utgående från den teoretiska
materialismens grundsatser, och i så fall är han den som känner sig förpliktad
av tron och avslöjad som dogmatikern. Att bönder är vidskepliga? - vem vill
påvisa detta på annat sätt än genom cirkelbeviset, 'för att de tror på spöken';
eller att andarna föredrar mörkret och är obenägna att infinna sig under
vetenskapligt kontrollerade betingelser? - Också de förälskade föredrar mörkret,
utan att detta bevisar något gentemot deras existens. Om någon säger till mig:
'Jag kommer att tro på att fröken Brown kallade sin käresta sin gullesnutt, om
hon högt och tydligt upprepar det inför sjutton psykologer', så kommer jag att
svara: 'nå, om det är ert villkor, så kommer ni aldrig att lirka svaret ur
henne; ty under sådana omständigheter kommer hon inte att säga det'. Det är lika
ovetenskapligt som ofilosofiskt att bli överraskad, för att vissa utomordentliga
homogeniteter inte ger sig tillkänna i en ohomogen sfär.« Men också om fröken
Brown skulle upprepa sitt yttrande, så står vi i alla händelser, joco
intermisso
(25
), avvisande gentemot alla bemödanden av vetenskapligt slag, alltså försök att
experimentellt
utforska översinnligt lagrade materialisationer. Det må vara, att [
312
] någonting skulle gå att fastställa på den vägen, i alla händelser mindre nu än
förr, när det fanns fler tillfällen att öva sin klärvoajans. De som fortfarande
har gjort det, med »Sierskan i Prevost«(
26
) som främsta exempel i det förflutna, och som tycker sig se inte ens andliga,
begåvade, utan vad man kan förstå förmörkade, ofta sovande själar, har just för
att klärvoajansen inte längre kan uttömma sammanhangen, för lite insikt i saken
för att i alla sammanhang skilja de enbart nervösa fysionomierna från de
verkliga, för att så att säga separera ogenomskådade stjärnflockar från sanna
nebulosor. Och då bortser vi helt från den permanenta möjligheten, att vi kan
missta oss också i den ockulta realsfären, nämligen i fall där, som dessa
alltför atavistiska själva säger, den gamla tyska hussagans »lägre
elementarandar«, »kobolder« och »knackandar« utger sig för att vara avlidnas
andar. Och även om man inte hade att frukta för denna förfalskning, kanske för
att experimentatorerna genom sin åtminstone i förhållande till elementarandarna
bevarade agnosticism vet att hålla dessa ifrån sig, så är det ändå en
frånstötande upplevelse när något, som borde vara djupt, görs kusligt, eller när
man fångar in gamla, dammiga griller, och den förnuftsväsendets högre sfär, som
erkänns av Kant i utgången, den metodiskt nödvändiga, till »Die Metaphysik der
Sitten«, degraderas till en sfär för transcendental fysiologi. Det står var och
en fritt att ana så mycket han vill, och många drömmar kan slå in på ett nog så
överraskande sätt, det är ändå säkert inte det sant fördolda väsendet i oss, som
ser vinnande lottnummer i förväg. Ja, man kan till och med hålla sig med en
permanent drömstad, i vilken man finner vägen i alla enskildheter, till alla
brunnar, burspråk och torg, och som heter - Denver: ändå är detta allt högst
oviktigt i den transcenderande tillämpningen, eftersom det här inte kommer an på
att reproducera den undre nivån, och eftersom, när det gäller det hinsides, vi
avkrävs något annat än en ren Pharus(
27
)-plan för stadsturister av högre ordning. Det gäller också för en så
aktningsvärd, med orätt glömd man som du Prel(
28
), som likaledes såg bekräftelse för eller ville se bekräftelse för som-omet,
det övergivna och moraliska, den betydelsefulla men svårhanterliga
realitetsgraden hos dessa fenomen, med hjälp av en primitiv magi, en så kallad
experimentell metafysik; - det [
313
] transcendenta fröet kan inte slå rot i laboratoriedammet.
Ty på ett eller annat sätt känner vi oss enbart som inneboende i våra kroppar.
Därför kan en fot, en arm falla bort, utan att vårt jag förlorar det ringaste på
kuppen. Man kan på så vis veta mer om det mest avlägsna och på en eller annan
punkt ha fenomenologisk tillgång till det. En döende kunde sällsamt nog
konstatera om sig själv, att detta liv visserligen inte varit mycket värt, men
hur mycket skulle han inte skratta om det andra livet överhuvud taget inte
existerade. Och en fransk adelsman redogjorde både ogarderat och paradoxalt
djupsinnigt för sina tankar: »Jag är nöjd med det som det är, men jag kommer
också att kunna reda mig utan mig själv«, med vilket han ville ha sagt, att han
såg fram emot sin död med jämnmod. Och tänk på hur lätt kineserna dör: de
sticker ned sig själva i en fiendes hus, för att ge honom problem med justisen,
en fattig är beredd att låta sig avrättas för en viss summa, förbrytare dör inte
mindre kallblodigt än vi gör när vi lägger oss till ro på kvällen, redo att
vakna upp som desamma nästa dag. Inte heller indierna fruktar döden, utan
egentligen bara livet, och döden bara i så måtto som den är ett element av
livet, det nötande, förvandlande i livet; därför leder utsvävningar ofelbart
till en längtan efter att undslippa livet och »dö«, en längtan efter den eviga
vilan. Omvänt kan just också livsvilja i sin tur peka mot döden, en annan död
visserligen, döden som befrielse, säker på kraften att kunna besegra den och
bortom den nå fram till just det bestående i sig, vilan; så berättar du Prel om
somnambula naturer: »ju djupare de försänks i det transcendentala tillståndet,
desto större är deras motvilja mot att återvända till det sinnliga medvetandet
och förena sig med den kropp, som de objektivt ser ligga framför sig. Bara i
somnambulismens lägre grader finns fruktan för döden (som en känsla av att
djupsömnen är ett »farligt tillstånd«); men i djupsömnen själv, vars symptom
ligger döden mycket nära, mobiliserar de somnambula häftigt motstånd mot
magnetisörens försök att väcka dem.« Detta motstånd skulle nu kunna [
314
] härröra från andra, mer neurologiska källor än den övervunna dödsfruktans,
skulle rentav kunna komma ur dödslängtan, till och med ur glädje över döden; men
vem har inte berörts av nyfikenheten, kunskapsbegäret, den paradoxala lusten
till den stora resan, av dödslängtan springande ur den transcendent
berusande livskänslan,
den nästintill expansiva lusten, expeditionslusten inför inbegreppet av de
heliga sömnsafterna, inför den nya dagen, inför den när det kommer till kritan
uppskjutna fanflykten? Förvisso lägger man in för mycket i döden i sig vid dylik
okristlig säkerhet, blundar för dess onda makt, för paradoxen i dess överhuvud
taget endast möjliga bundenhet vid de himmelska pelarna, och förstår inte den i
sin kärna dialektiska funktionen hos dylik copula spiritualis(
29
); å andra sidan, ingen kommer att känna fruktan, som är viss om det oupplösliga
i sig själv, där till och med kärlek till den andra sidan kan ingå, där ett i
vår utrustning ingående och till mottagande berett non omnis confundar(
30
) förenas med sig självt, ovanför all kroppsupplösande och nedrivande
världsempiri. Inför detta exalteras själens innersta i hög grad, ett väsen fullt
av hemlig makt, fullt av djupt outvecklad betydelse: »Vet du«, ropar med denna
innebörd, denna djupa självkänsla, Hölderlins Alabanda i Hyperion, »varför jag
aldrig fruktat döden? Jag förnimmer i mig ett liv, som ingen gud har skapat och
ingen dödlig har avlat. Jag tror att vi är till genom oss själva och bara av
egen fri vilja så innerligt förbundna med alltet«; - men det naturliga
kontraktet vilar också på fri lust; där det går snett, kan det sägas upp. Kort
sagt, det kan diskuteras huruvida vi skulle kunna registrera döendet inuti oss,
om vi inte redan i förväg har sett döden runt omkring oss och på detta sätt har
inordnat oss empiriskt i den. Men det är alldeles säkert att varje enskild
relaterande akt inte bara beledsagas, utan i sista hand hålls på rätt kurs av
relationen 'jag känner, jag vill, jag tänker', så att jaget, den syntetiska
blickpunkten, nästan alltid i form av sitt om sig själv vissa såvara, lyser
styrande och ställande in i det nedbrytbara, förgätliga myllret. Här gömmer sig
ett embryo, som är oförstörbart, nämligen det beslöjade jaget,
dunklet, frågan, det inre värdet, grunden, centrum för allt vårt självmöte,
inte mindre skuggaktigt som medvetandeakt än som ett medvetandeföremål, som
söker objektivera sig självt, [
315
] och ändå det mest reella innehållet i vår personlighet. Ty detta varaktiga är
alltigenom tillgängligt för oss och låter sig fenomenologiskt påvisas vid varje
enskild tidpunkt, för att göras evident närvarande. Men att vi ändå måste dö, är
blott och bart ett empiriskt resultat, och att det i varje fall måste råda en
psykofysisk parallellism, att själen själv alltså förintas med kroppens död, att
det inte finns något psykiskt liv utan korresponderande fysiologiska akter, är
en ren och skär, alltsedan Bergson också specialvetenskapligt genomborrad
arbetshypotes från den fysiologiska psykologins sida, som rent regionalt redan
är underlägsen den fenomenologiska evidensen för i-sig-varat (Insichsein), den
själsliga substansen. Om den yttre erfarenheten alltså inte ledde långt, inte
entydigt nog till andra sidan, så låter sig åtminstone - pour être heureux où
malheureux il suffit de se croire tel - annatvarat (Anderssein), den kroppsliga
överlägsenheten, ojämförbarheten, den ultimativa orördheten hos själsväsendet,
eller närmare bestämt: det i det jordiska och på andra sidan snittet med kärnan
fortfarande identiska utforskas på ett adekvat sätt. Här i enlighet med
Schellings profetia, redan försökt med utgångspunkt från styrkan hos en
övertygelse i Hyperion: »Ty visserligen kommer själarna hos dem, som helt och
hållet är fyllda av det timliga, att skrumpna ihop och närma sig förintelsens
tillstånd; medan de däremot, som redan i livet har varit fyllda av det
förblivande, det eviga och det gudomliga, kommer att leva evigt med större delen
av sitt väsen.« Personen träder alltså ingalunda blott och bart ut ur kroppens
urverk, likt en apostel ur ett avancerat kyrkour, bestämd att gå under samtidigt
med denna empiriskt begripliga mekanism; utan själen är i enlighet med sitt
eidetiskt reella väsen konstituerad som oförstörbar, kroppen såväl som dess död
verkar gentemot det genomljudande, personanta, personmässiga rätt och slätt som
ett tomt skådespel, precis som det mesta övriga i den föreliggande empirins
fuskverk.
Till den grad alienerat ser vi alltså ofta på vår egen förvandling. Och med
denna förfogar vi åtminstone över en viktig måttstock. Vi skulle inte lida till
den grad av det bristfälliga, om det inte funnes något i oss som drev på,
klingade djupare [
316
] och ville sträcka sig långt utöver allt det kroppsliga. Det skulle inte vara
oss förunnat att vänta oss (vilket vi gör hela tiden, och där just kraften hos
det ännu icke medvetna vetandet, anandet och förundrandet har visat sig på oss
själva) att bli inriktade på det, för vilket vi är bestämda, om det inte vore så
att vi kände oss som barn, men en dag öppnas den alltid låsta kommoden, där
hemligheten om vårt ursprung ligger undanstoppad. På så sätt framträder här en
omfattande och oavslutad vilje- och apperceptionsmassa med anknytning till
tenderandet, en sann utopins själsanda vid verket. Den bär en del av skulden
till att smärtan upplevs så starkt och glädjen så mycket svagare och är så
mycket svårare redan att begripa, gestalta. Men den är också ett skäl till att
de glada och värdefulla innehållen, de som framstår som vinsten med våra liv,
låter sig fasthållas så mycket mer detaljrikt och väsentligt åtminstone i
minnet, denna starkt postmortala, högst metafysiska gåva. Men inte mindre
sanningsenligt pekar den stora måttstocken på förfärliga befängdheter,
tillkortakommanden och framhåller inte minst hur blodfattiga vi i sista hand är, i
det slutgiltiga förståndet, i subjektets oförmåga att bestå, bära, garantera
alltför vidlyftiga, alltför långsiktiga ändamål. När det gäller det yttersta -
hur starkt man än må vara förvissad om, vid anblicken av den älskade: denna själ
kan inte förgås; eller vid det innersta sinnets väsensåskådande, att människan
till sitt innersta inte kan dö - om det definitiva i och arten av den odödliga
själen, om hur man tar sig fram till den, om detta förmår inte ens den mest
evidenta fenomenologi skapa någon som helst klarhet. Men väl framträder här,
just utifrån detta, synliggjord, den utlovade punkt, utifrån vilken självmötet
extensivt
lyser över dödsfrågan, därigenom stickande liv i de problem som omger vårt
historisk-mystiska bestånd, med udd mot död, störningar och slutlig
världsundergång.
Det är framför allt på denna punkt vi blir ombrutna, det om sig själv vissa
jaget hissar nu alla segel. Men medan det förut verkade som om en dylik
aktionsradie bara kunde uppnås genom att sjunka, genom en,
organiskt eller socialt, anpasslig nedgradering av vakendrömmen, målviljan, så
förutsätts nu ett språng: [
317
] exitus-exodus i vi-et självt, på dettas egen nivå. I den organiska eller
sociala sfären hade jaget handlat, styrkt, handlett annat, enbart besläktat
innehåll, nu blir det objektivt genom att på de tusentals ting, sociala
saklägen, som kommer det till mötes, spänna upp sig som en sträng över deras
halvhets och tomhets klangbotten; härigenom vinner det också för egen del
större fyllighet, räckvidd, djup hos tonen. Men nu är Sions dotter(
31
) inte ställd inför någon annan än sig själv, i sig, i sin egen utsatthet, den
mest allvarliga de te res agitur(
32
), med vilken just döden ifrågasätter själens metapsykisk-metafysiska
mogenhet
för världen och den skräck, som är förknippad med övervärlden.
Här når alltså den mest innerliga och den »mest ytterliga« instansen samtidigt
fram till varandra, på bekvämt gångavstånd från det ena till det andra, det mest
direkta inträde för själen i »världen«, ut i det fria, stora, scenaktiga, till
den scen där avgörandet sker, den scen som hyser det mest reella hos
metapsykiken; på så sätt att döden, dess
utmaning
av metafysiken, samtidigt också framtvingar
maximal sfärbredd hos det metapsykiska.
Det inre ljuset blir här helt och hållet extensivt, inte längre ett sken kastat
över fältet, som i sociologin, utan en stråle ur kupolen, eller sagt på annat
sätt: döden står, i den mån det inre hos den, mot den, ovanför den helt och
hållet träder ut i det fria, i den mån dess fientliga udd, undergångsslaget,
innebär den mest centrala insats och återfödelse för invändigheten, - döden står på
så vis för vårt eget äntligt uppnådda Wanderjahre-test(
33
). Den prövar vår uppnådda höjd, värdet hos vår inre metapsykik, undersöker dess
kraft, dess nyttighet, dess beständighet, hur den står sig i mobiliseringen,
inför den mest fruktansvärda realitet; den introducerar subjektfrämmande faktor
i ekvationen och frammanar på så vis omedelbart ur den subjektivt ideala sfären,
ur de ideala självdefinitionernas frittsvävande rike det »kosmiska« elementet i
faran, utspridningen, och den till slut ändå segrande samlingen hos självet ur
denna dödsvärlds myller, - kort sagt, döden framtvingar
metempsykosens(
34
) födelse ur metafysikens kraft.
Följaktligen finns här en plikt och ett problem, uppgiften att låta det insett
varaktiga i oss triumfera över vårt empiriskt negativa, otillräckliga, vilket
vill säga: besegra den i sin helhet oupplevbara historien genom [
318
] kraften i själavandringens utspridning (Kraft der seelenwanderischen Streuung;
se nästa avsnitt. Ö.a.) och slutligen genom Apokalypsen, som Människosonens
absoluta verk.
DEN SÅRBARA KROPPEN
Det som omger oss, kommer att finnas kvar lång tid än.
Vi ensamma lämnar scenen, är varma och blir trots det någon gång i framtiden blinda
och bleka av (an) det, som utgör vår svepning i denna tillvaro.
På så vis andas och dör man styckevis och delt, och i dessa delar är vi
överhuvud taget inte närvarande. Hur frisk man än må känna sig, vi släpar
omkring på en kropp, som i flera avseenden eller i sista hand ändå inte
korresponderar mot oss så mycket som fallet kan vara för blommor eller vackra
stenar. Djuren är kroppsligen existerande och träder inte ut ur sina kroppar, men
människan kan inte återvända till sin kropps tyngdpunkt, hittar inte denna,
när hon vill leka i sitt eget centrum; hon gör det inte i språnget, inte i
dansen, i synnerhet där hittar hon inte den kropp, som hon tvärtom överger och
bryter om. Ty just den, som ser ut så som han är, har genomträngt sitt kött,
liksom klarnat det med och till ett öga för egen räkning. Men det skall
tillstås: just den besjälade kroppen går inte lång tid i lag med det, som
besjälade den, gör det förbluffande kort tid.
OSS PÅDYVLAT SÅVARA, DESS MENLIGA INVERKAN
I alla händelser rör vi oss därinne, kan göra det i upprätt ställning.
Men vart ta vägen med självförnimmelsen, med det oförstörbara såvarat för det
jag, som är oss i det enskilda fallet givet? Det är i alla händelser inte många,
som glädjer sig över att vara födda med detta dåliga hjärta och denna permanenta
begåvningsgrad, varvid avunden mot den till synes grundlöst gynnade dessutom
brukar vara mer ett gift än ett lugnande medel i självhatarens fall. Och leder
sådant inte vidare till den egentliga gåtan, till förtrytelsen över den
konstellation på det hela taget, som låter oss födas in i detta »stånd«, till
dessa utsikter, denna tid? För de flesta barn, redan innan de är satta till
jorden, låter sig gravskriften redan avfattas, till den grad exakt och [
319
] oundvikligt fasthålls de i genomsnitt av de hushåll, där de utan egen
förskyllan dyker upp, av ett skäl som inte influeras av någon som helst social
våghävning. Indignationen hugger här i sten: vare sig föräldrarna eller någon
som helst avdöd eller levande företrädare för den kapitalistiska
samhällsordningen kan i det enskilda fallet pådyvlas personligt ansvar för en
dylik till synes godtycklig spridning inom det sociala skiktet. Om en social
nivellering äntligen kommer till stånd här, så kvarstår ändå skillnaderna ifråga
om arten och nivån hos den begåvning, som var och en för med sig i bagaget.
Men också på dem som sluppit socialt, andligt lindrigare undan lurar ett
gnagande tvivel; och den hälsa och livskraft, som avhåller från tankar på döden,
är hos de flesta ändå bara den sekulariserade resten av gammal fromhet, den för
länge sen uppsagda krediten på en transcendent säkerhet ur förgången religiös
kultur. Det är förfärligt att leva och arbeta på det sättet, och efteråt kastar
man oss i hålet i jorden, och i bästa fall är det blott bilden av oss, som
tänjer sig längre än till det egna slutet. Men till och med detta verk lyser
utöver graven blott i andra, andra som likaledes dör, bilden är inget i sig
själv levande, frittsvävande existenssätt, och om den är det, så kan själen inte
förfoga över sin egen tillvaro i denna efterverkan. För en kort tid var det
ljust, en gåtfullt löftesrik upptakt med starka, i begynnelsen ofulländbara
ändamålsrelationer, och sen blir livet för den på sitt blod tappade larven till
den grad ingenting, som om det också dessförinnan inte hade funnits någonting,
som om, också om man lade tusen upptakter intill varandra, ingen personlig
historia överhuvud taget skulle ha ägt bestånd inför dödens Intet, inget minne
av verket skulle bli bestående. Släktena drar bort, ligger överallt
hopskrumpnade ovanpå varandra i ändlösa avlagringar, och om man bortser också
från det sentimentala intresset för ensamheten och den gräsliga sepsisen i vårt
upphörande - med en liten tröst utvunnen ur eftervärldens hågkomst, ur de så att
säga evigt på nytt avlämnade, på oändligheten siktande stafetterna -, så
återstår fortfarande, också då, ja, i synnerhet då, det sakliga problemet: vem
lever med i det vidare livet, vem eller vad lever livet som det hela livet, [
320
]
som det breda, historiska, åt »mänskligheten« i dess helhet tilldelade livet?
Existerar den historisk-kulturella hågkomstens reläposter hela tiden? är det
inte i själva verket så att Amati och Stradivarius längre fram i tiden
visserligen bevaras, men ingen kommer att kunna spela dem, och partituret till
den nionde symfonin framstår under ögonen på en annan kultur som lika dött och
oläsbart som inkaindianernas knutskrift(
35
) i våra ögon? Är det så att på varandra följande kulturer, trots sitt kanhända
immanenta sammanhang, avskiljer sig från varandra,
den ena kan inte längre leva med i den andra,
när problemen inte är identiska och lösningarna inte permanent begripliga - i
stället för att bilda en folkfog, en kulturfog i den utbredda människoandens
stora system? Lönar det sig överhuvud taget, med tanke på den erbarmliga
kortheten hos vår tillvaro, att ta på sig arbetet inte bara för barn och familj
och den överindividuellt existerande statsbildningen, utan också för allt det
större, som den enskilda själen aldrig kan få grepp om som
helhet
i sitt aktuella tillstånd, och som bara föreligger begreppsrealistiskt som
historia eller mänsklighet eller någon form av objektivitet på det hela taget? Och
vad torde till och med den mänskliga historien, den mänskliga kulturen betyda i
sig, sedan inte bara den enskilde, de folk som ryms inom dess ramar, sjunker
undan på nytt och på nytt, blir icke-närvarande, utan också den historiska
summan hotas av möjligheten att bli slutgiltigt isolerad, förlora all
anslutning? Har att räkna med risken att det bara handlar om ett slags kloka
djur i en avkrok till universum, som gnuggar sina ögon, behänger sig med säregna
hedersbetygelser och tar gnistrandet i sina hjärnor för kunskap; det vill säga
för utsikten - och då är döden minst av allt en musaget(
36
) - , att till och med våra mest övertygande verk, till och med våra mänskligt
mest evidenta självförtydliganden bara driver omkring som vrakspillror i en
namnlös ström och står där utan mening i de reflexiva ad hoc-betydelser, som vår
lilla lokalpatriotism till kultur har imaginerat mitt i ett av detta
fullkomligt oberört universum.