DOLD OCH GAMMAL ÖNSKEUPPFYLLELSE
I NATTDRÖMMEN, FABULERANDE OCH
ANTECIPERANDE I DAGFANTASIERNA
Benägenheten att drömma
[
86
] Önskan att få det bättre somnar inte in. Från den blir man aldrig fri, eller
på sin höjd illusoriskt. Det skulle vara mer bekvämt att glömma denna längtan än
att uppfylla den, men vad skulle det leda till i våra dagar? Önskningarna skulle
ändå inte ta slut, de skulle bara uppträda i andra skepnader, eller det skulle
rentav bli så att vi, de önskelösa, blev de lik, som de onda klättrade över på
vägen till sin seger. Tiden är inte kommen för att släppa taget om sina önskningar,
de som lider nöd hyser inte heller en tanke åt det hållet. De drömmer om att en
dag få sina önskningar uppfyllda. Gör det - som man brukar säga - både dag och
natt, alltså inte bara om natten. Och något annat vore egendomligt; nöd och
önskningar tar ju minst av allt paus på dagen. Det finns dagdrömmar så det
räcker och blir över, man har bara inte gett akt på dem i tillräcklig grad.
Också när ögonen är öppna kan det gå nog så livligt eller drömmande till på
insidan. Om lusten att förbättra vår lott inte sover ens när vi själva gör det -
varför skulle den då göra det när vi är vakna? Få önskningar saknar inslag av
drömmeri, i synnerhet när de vuxit till sig lite grann. Och därför: det är
uppenbart att den som är drömsk på dagen är en annan än den nattlige drömmaren.
Den drömske följer ofta irrbloss, [
87
] kommer på avvägar. Men han sover inte och sjunker inte heller mot djupet med
töcknet.
Det gör däremot den som drömmer om natten, det måste han göra. Men töcknet skall
först komma på plats, ty det är ju i sömnen som det brokiga spelet tar vid.
Ordet dröm förskrivs från den nattliga sfären(
1
), drömmen förutsätter den sovande. De yttre sinnena blir blinda, musklerna
slappnar av, stora hjärnan vilar. Här är mörkläggningen så viktig, att den
sovande ofta till och med drömmer bara för att han inte skall vakna upp. För att
han inte genom inre eller yttre retningar skall lyftas upp över medvetandets
tröskel. Om retningen är av yttre slag (exempelvis knackningar eller ljus eller
obekvämt läge i sängen), så önskas störningen bort. Är den av inre slag (törst,
hunger, urinträngning, sexuell upphetsning), så är den själv en önskan, vars
retning bör försvinna. Ty varje stimulans är oangenäm: lusten, säger Freud, är
»förknippad med en minskning, nedtoning eller avstängning av den retningsmängd,
som föreligger i den själsliga apparaten, olusten däremot med en ökning av
densamma«. Om den sovande inte skulle drömma, så skulle han vakna av
retningarnas larm, drömmen skyddar alltså sömnen genom att inarbeta knackningar,
plötsligt ljus, kroppslig oro. Dock inte enbart genom detta; sedan Freud är det
obestridligt (och det hör till hans bestående bidrag), att drömmen inte bara är
sömnskydd eller vallmovärld, utan - både om man ser till motorn och innehållet -
dessutom också önskeuppfyllelse. Endast genom att bryta störningarnas pockande
tagg kan den överhuvud taget inarbeta dem i sig själv. Eller som Freud säger:
»Drömmarna är elimination av sömnstörande (psykiska) retningar genom
hallucinerad tillfredsställelse.« Som bekant är Freuds mest fundamentala
upptäckt denna: att drömmarna inte är luftbubblor, men självklart inte heller
profetiska orakel, utan att de ligger ungefär mitt emellan dessa poler: just som
hallucinerade önskeuppfyllelser, som fiktiva uppfyllelser av en omedveten
önskefantasi. Och temat »drömmar om ett bättre liv« inbegriper bitvis, om man
tar det både med en nypa salt och [
88
] på allvar, också nattdrömmarna som önskedrömmar; också de är en del (om än
sidoförskjuten och inte helt homogen) av det utopiska medvetandets enorma fält.
Vilket skall förstås så: de utgör den del, där synnerligen tidiga önskningar
cirkulerar. Där rätt gammalt, sedan länge förflutet bildljus träder fram under
jag och storhjärna. Nattdrömmen har tre karakteristiska egenskaper, som gör det
möjligt för den att hallucinera önskeföreställningar. För det första är det
vuxna jaget försvagat i sömnen, det kan inte längre censurera sådant som
förefaller det opassande. För det andra återstår endast de så kallade
dagresterna från det vakna tillståndet och dess innehåll, det vill säga endast
associativt starkt uppluckrade föreställningar, till vilka drömfantasin
assimileras. För det tredje är yttervärlden med dess realiteter och praktiska
ändamål avkopplad i samband med jagets försvagning. Det återgår till barndomens
jag, därmed träder till att börja med barndomsårens hela ocensurerade
driftsvärld fram, eller rättare sagt: det sker på samma sätt som under
barndomen. Freud betonar därför: »Varje önskning i drömmen har infantilt
ursprung, alla drömmar arbetar med infantilt material, med barnsliga
sinnesrörelser och mekanismer.« I den mån det sinnligt verkligas mottendens
dessutom upphör genom blockaden av yttervärlden, får önskeföreställningarna
psykisk kraft och psykiskt utrymme nog för att stegras till hallucinationer. Men
det moraliskt, estetiskt och också realitetstroget censurerande jaget är i
drömmen bara försvagat, inte helt och hållet bortkopplat. Det fortsätter att
censurera på ett närmast berusat sätt och tvingar de hallucinerade
önskeuppfyllelserna att förklä sig inför dess blick. Därför är nästan ingen
nattdröm ren och skär önskeuppfyllelse, utan så gott som alla är vanställda och
maskerade, visar sig i »symbolisk« förklädnad. Och den drömmande förstår inte
alls den symbolik, som hans önskeuppfyllelse klär ut sig i; här räcker det att
libidons oro får utlopp och stillas i en symboliskt förvrängande drömbild.
Endast barnets drömmar reder sig utan drömförvrängning, eftersom barnet
överhuvud taget inte har något censurerande jag. Också höggradigt vällustiga
nattdrömmar av fysiologiskt normalt, så att säga tillåtet slag, som i samband
med sädesuttömningar, tar en direkt väg, utan nämnvärd [
89
] drömförvrängning; men så sammanfaller manifest och reellt dröminnehåll också
rätt väl här. Men alla andra »anstötliga önskningar«: incest- och dödsönskningar
i förhållande till älskade personer, och andra element av det
infantil-ondskefulla inom oss, tillgriper förklädnader för att tillfredsställas,
för att gömma sig undan drömjagets censur - även om den är försvagad.
Omvandlingen av det latenta (djupt undermedvetna) till det manifesta
(symboliserade) dröminnehållet kallar Freud drömarbetet; den analytiska
drömtydningen går motsatt väg, vägen tillbaka till den avsymboliserade
önskeuppfyllelsen. I vakentillståndet finns ett motstånd mot den analytiska
drömtydningen, analogt med neurotikerns - avsevärt starkare - motstånd mot
tydningen av symptomen på hans neuros; det handlar om det nu på nytt stärkta
dagjagets motstånd mot att dess andra sida blir avslöjad. Denna andra sida
brukar vara rätt beklämmande hos den moralmedvetne, rentav korrekte mannen; han
har alltid anat att där fanns ett och annat, som han skulle skämmas för i
dagsljus. På det sättet kan dagjaget till och med känna sig ansvarigt för
nattens ytterligt försvagade jag, så snart minsta sinnliga efterklang av
symbolmyllret dröjer sig kvar. Jean Paul anmärker till detta: »Drömmens ljus når
fruktansvärt djupt i det epikur- och augiasstall, som vi själva byggt; och på
natten ser vi alla de vilda gravdjur och kvällulvar, som förnuftet höll
fjättrade under dagen, stryka livslevande omkring.« Ja, man ställde rentav,
utgående från en intakt borgerlig rättskaffenhet och dess dag-jag, den kuriösa
frågan, om en människa moraliskt kan ställas till svars för det goda och onda,
som hon tänker och gör i drömmen. En moralist och psykolog från
upplysningstidens slutskede besvarade frågan jakande och drog den rätt komiska,
men för motståndet lärorika slutsatsen: »Man kan därför hävda, att det är
människans sedliga plikt att bevara fantasin ren också i drömmarna, i den mån
hon har frihet till det, och att också det goda och onda, som hon säger eller
gör i drömmen, kan räknas henne till last, nämligen om hennes dröm har uppstått
ur eller modifierats av hennes begär, och dessa begär är avhängiga av friheten«
(Maaß, Versuch über die Leidenschaften I, 1805, s. 175). När alltså [
90
]redan de relativt oskyldiga drömutsvävningarna från vår djuriska sida är
obehagliga för ett korrekt jag - hur mycket mer gäller detta då inte för de
infantilt vilda utsvävningar, som uppträder under symbolisk täckmantel. Därav
alltså motståndet mot den psykoanalytiska drömtydningen, därav olusten mot att
låta drömbilderna bli detektivhistorier om en själv. (En olust, som betecknande
nog inte drabbade den gamla, så kallade profetiska drömtydningen: Farao satte
värde på Josef, ty Josef genomskådade honom inte, den profetiska drömtydningen
lämnade subjektets interna processer oberörda.) Från den moraliserande olusten
stammar framför allt den nattliga jagdriftens lust att maskera sig, dölja och
förkläda dröminnehållet; men för libidons Freud är det mesta av detta bara
sexuellt betingad symbolbildning. Enligt den tolkningen finns det hundratals
symboler för de manliga och kvinnliga könsorganen (dolk och skrin är
urmodellerna) och för könsumgänget (urmodellen är att gå i trappor). Skrinet kan
bli en kupé, dolken en måne som står overkligt nära fönstret, en taklampa i
kupén ljuset från denna lampa, milt gult som vispad äggula. Drömmen uppnår, för
att inte säga överträffar, det samlade utbudet av sexuella anspelningar och
liknelser i Rabelais' eller Balzacs »Contes drôlatiques«; och detta sker, ur
medvetandets synvinkel, i allegorisk oskuld. Balzac talar om snickaren, som i
fortsättningen tänkte se till att dörren till hans gathus hölls stängd, om
pagen, som redan hade planterat sina standar på kunglig mark, och så vidare;
alla dessa liknelser har också drag av dröm. Till det kommer bilder, som saknas
till och med i den stora pornografiska litteraturen, nämligen de som gått
förlorade; t.ex. symbolerna trä, bord, vatten för kvinnan. De verkar återgå på
ett fylogenetiskt djup, som inte var främmande för Freud och den inre kretsen
kring honom, för att nu inte tala om C. G. Jung. Bord står entydigt för
storstuga eller hus, träsymbolen leder tillbaka till stamträdet, en mycket
gammal modersbild; i detta finns också en klang av livsträd, livets träd.
Ferenczi(
2
), en av Freuds tidigaste medarbetare, återför vattensymbolen på fostervattnet i
livmodern, därnäst i en alltigenom fylogenetisk »djuplodning« på de geologiska
[
91
] urhav, där livet uppstod. I anslutning till detta framträder ur mythistorien
en på ett helt annat sätt bevarad sägen, den om storken, som hämtar upp barnen
ur en damm; men också djupets vatten träder fram, och över det hela ruvar guds
ande, inte olik en höna. Brunnen är en gammal modersbild, den vassbevuxna dammen
en rentav ännu äldre, hetärisk-arkaisk; Bachofen(
3
) dess utgrävare. Hur det än må förhålla sig med den saken, vuxna drömmer knappt
en dröm utan förvecklingar, invecklingar. Freud kommenterar detta med en
träffsäker paradox: drömmaren vet inte vad han vet. För honom är det manifesta
dröminnehållet helt enkelt bara förklädnad eller maskeradbal; tydningen är
askonsdagens inträde. Jagcensuren tillät den sanning som libidon och dess
önskeuppfyllelse utgör passera genom natten bara skenheligt hycklande eller
iförd narrkåpa; men den freudska drömtydningen intenderar åtminstone på nytt den
nakna texten. Den utgår från symbolerna, utan att förlora sig i dem, för att
sedan gå vidare till den mer eller mindre insedda önskeuppfyllelse, som
uttrycker sig i en brokig uppsättning av restriktioner. Här finns en kunskap att
hämta, även om den bara framträder i vanställd form på grund av den blotta
libidons inskränkta och missriktade begrepp. I vart fall tas någonting igen i
nattdrömmen, något blir gottgjort och mättas i ett uppbåd av bilder; egalt om
denna mättnad sedan äger rum endast genom dessa bilder eller i dem.
Men är det verkligen så att nattdrömmaren alltid får önskningar uppfyllda? I det
hela ingår ju inte så lite av likgiltigt gods, som bara förflyktigas och inte
tycks fylla ut något tomrum. Också bland de innehållsrika drömmarna är de
lyckliga, alltså önskeuppfyllande, avgjort inte i majoritet. Vid sidan av dem
återfinner man mardrömmarna, från de vanliga examensdrömmarna till de på alla
sätt förfärliga, de som den sovande vaknar upp från med ett skrik. Han var på
flykt undan skråpukar, som bara natten känner, men hans bil förvandlas till ett
snigelhus, han hoppar ut och springer för livet, men fötterna klistrar fast vid
marken, till slut slår de rot. Det ställer sig självfallet inte lätt för Freud
att tolka också nattmaran som en givmild fe, men trots detta infogar han
mardrömmarna på tre olika sätt i sin [
92
] uppfyllelseteori. För det första kan en dröm bli avbruten, då kvarstår den
plågsamma retning, som gav upphov till den, önskeuppfyllelsen går om intet. För
det andra kan en dröm bli en mardröm just för att dess önskeuppfyllelse kom till
stånd; denna absurditet uppträder framför allt i oförvanskade, ocensurerade
drömmar. I denna typ av mardrömmar tillfredsställs en för drömjaget oangenäm,
speciellt förkastlig önskan på ett sällsynt oförblommerat sätt; ångesten är då
inte naturvarelsens ångest, utan drömjagets, och den fyller samma funktion som
censuren. Också neuroser av detta slag, till exempel en ihållande rädsla för att
mista sina föräldrar, kan höra ihop med önskningen att just det skall inträffa.
Fobin är då inget annat än de så kallade moraliska kopparslagarna eller de utåt
uppvisade krokodiltårarna. För det tredje nalkas Freud svårigheten på ett nästan
oavsiktligt dialektiskt sätt, nämligen genom att inte uppfatta rädsla och önskan
enbart som stränga motsatser. Ångestens yttersta ursprung skulle då vara
förlossningsakten; den skulle medföra »den konstellation av olustkänslor,
avföringsimpulser och kroppsförnimmelser, som blivit modellen för vår reaktion
på en livsfara, och som vi sedan dess upprepar som ångesttillstånd«. Redan
namnet ångest (angustia = trångt ställe) understryker enligt Freud den
inskränkning i andningsfunktionen, som inträffade under förlossningen till följd
av avbrottet i den inre andningen. Det allra viktigaste är emellertid, att detta
första ångesttillstånd har sitt ursprung i skilsmässan från modern och alltså
signalerar övergivenhet, värnlöshet, utsatthet. Till det första
ångesttillståndet ansluter sig hos Freud den så kallade kastrationsångesten, och
denna har sina livslånga moraliska konsekvenser: »Från det högre väsen, som
övergick till att bli jagideal, utgick en gång hotet om kastration, och
kastrationsångesten är sannolikt den kärna, kring vilken samvetsångesten senare
under livet avlagras, det är just den som lever vidare som samvetsångest.« Då är
det i alla fall mer övertygande att förklara ångesten ur den inledande
övergivenhet, som psykiskt skapar modellen för all senare ångest; den våldsamma
separationen från modern vid födseln. Därav också den verkliga barnångesten,
pavor nocturnus(
4
) utan så kallat kastrationskomplex, rädslan [
93
] för främmande ansikten, mörker och liknande. Barnets längtan och kärlek till
modern gäckas av främmande ansikten, dess »libido« har blivit obrukbar, finner
inte sitt objekt. Då slår den om och avförs också i vuxen ålder som ångest;
konsekvensen är i fortsättningen:
alla förträngda önskeaffekter förvandlas i detta omedvetna till fobier.
Ett liknande omslag hos oladdade libidoaffekter, som blivit objektlösa, tänker
sig Freud uppträda i dödsångesten (riktad mot dödsdriften), i synnerhet i den
neurotiska, melankoliska: »Melankolins dödsångest medger endast en förklaring,
den att jaget kapitulerar, eftersom det känner sig hatat och förföljt i stället
för älskat av överjaget ... Överjaget står för samma beskyddande och räddande
funktion som en gång i tiden fadern, senare försynen eller ödet.« Också i fullt
friskt tillstånd adderas övergivenhetens dödsångest till rädslan inför en
övermäktig reell fara; jaget kapitulerar eftersom det inte tror sig om att kunna
övervinna faran av egen kraft. »Det är för övrigt«, påminner Freud, »fortfarande
samma situation, som låg bakom födelsens första stora ångesttillstånd och den
infantila saknadsångesten, separationen från den beskyddande modern« (Das Ich
und das Es, 1923, s. 76). Och det är samma omslag hos libidon i dess dialektiska
omvändning, som kunde iakttas redan i barnångesten, när libidoaffekten måste
bortträngas för att dess objekt, den älskade modern, var frånvarande. Fast när
det gäller dödsångesten har det egna jaget blivit libidoobjekt, närmare bestämt:
det jag som älskas av överjaget, och just denna (narcissistiska) laddning är nu
förbi. »Dödsångestens mekanism kan bara bestå i att jaget i stor utsträckning
gör sig kvitt sin narcissistiska libidoladdning, alltså ger upp sig självt, på
samma sätt som det i fall av rädsla uppger ett annat objekt«; men därigenom
frigörs, i omslaget, bara gränslös skräck. Libido igen, hela tiden inte annat än
libido (och därmed det freudska arv, som inte består, man kan redan säga: som
inte bestått); och med libidon idel psykologism, utan social omvärld. Räcker
sexuell libido då till för att åstadkomma denna ångest, ja, är den överhuvud
taget nödvändig för den? Härrör den [
94
] negativa önskeuppfyllelsen eller ångesten uteslutande från subjektet,
uteslutande från »den libidoaffekt som förlorat sitt objekt«? Och finns det inte
också objekt, tillstånd, som är hotande nog
såsom objekt
utan att vara laddade med libido, men som i stället är mer än nog laddade med
innehåll av annat slag? Den senare Freud uttryckte det själv i den riktningen,
att det inte är förträngningen, som skapar ångesten, utan ångesten som skapar
förträngningen; den kommer då före den uppdämda libidon och ger upphov till
stockningen. De sista årens Freud fastslår rentav, i det han går långt utöver
förlossningsakten som biologisk inre erfarenhet och begynnelseupplevelse, »att
en fruktad driftssituation i grunden återgår på en situation av yttre fara«
(Neue Folge der Vorlesungen, 1933, s. 123). Känslan av utsatthet skulle ju
rentav vara innehållslös om de främmande ansiktena, mörkret och liknande enbart
var - icke-moder och i övrigt neutrala. I stället finns det också här hunger,
försörjningsproblem, ekonomisk förtvivlan, livsångest, positivt och objektivt så
det förslår. Det borgerliga samhället byggde till helt nyligen rent faktiskt på
fri konkurrens, och gör det fortfarande enligt sina anlag, följaktligen bygger
det på ett antagonistiskt förhållande, också inom samma klass eller skikt. Den
på detta sätt skapade, ja, påbjudna fientliga spänningen mellan individer
producerar ständig ångest, och denna behöver inte libido och förlossning för att
få grepp om individen. Den är tillräckligt etablerad med denna typ av yttervärld, i
senare tid dessutom genom två världskrig. Och ovanpå detta fascismens
ångestproduktion, som knappast behövde ett infantilt trauma för att utlösas.
Sammanfattande: mången utvilad nattdröm kan vara riktad mot det förflutna,
kanske också mången pavor nocturnus hos beskyddade barn. Den kan bestå av
bortträngd libido, av objektmässigt oladdade kärleksönskningar och därmed av
ångest. Men när det gäller ångesten erbjuder dagen, de objektiva bekymren för
framtiden, tillräcklig anledning och tillräckligt ursprung också i drömmen. Ett
ursprung, som går tillbaka på naken självbevarelse och dess grusade, inte bara
oladdade önskningar. Men i synnerhet det vakna tillståndets ångest, ytterst
dödsångesten, skyndar inte först bakåt, för att där, i det egna jagets
försvinnande libidoobjekt - den transponerade modern - finna sin förklaring.
Just denna ångest kan inte förklaras, på det stora hela inte, [
95
] med narcissistisk regression, utan endast med hänvisning till den bila som en
gång i framtiden gör slut på livet, med den smärta och skräck som hör samman med
den objektivt förväntade natten. Om det var enbart jaget som tog avsked av sig
självt i dödsångesten, om jaget bara hemförlovade sin narcissistiska
libidoladdning, så skulle vare sig jaglösa djur eller höggradigt sakliga och
icke-narcissistiska människor känna dödsångest. Om de freudska
libido-subjektivismerna på temat ångest således är ohållbara, så förblir Freuds
tillordning av fobierna till bortträngda önskeaffekter ändå riktig och sann; den
är ju inte orienterad efter narcissismer utan efter önskeaffekternas objektiva
innehåll. Det är tänkbart att ångesten och dess drömmar har sin primära
framkallare i förlossningen, på samma sätt som de i döden har sitt yttersta
biologiska innehåll. Men där ångest inte bara uppträder i biologisk form, utan
på ett sätt som förekommer enbart hos människor, i första hand just som mardröm,
är upphovet framför allt
samhälleliga
blockeringar av självbevarelsedriften. I själva verket är det endast det
omintetgjorda, ja, till sin motsats förvandlade innehållet
hos önskningen, som skapar ångest, ytterst förtvivlan.
Och hur inrättar sig den vakne drömmaren efter detta, om hans önskningar är av
tämligen skiftande slag? Om han behöver peppar och salt till önskandet, också en
nypa chock, inte bara honung? Freud talar själv om
härvan
av motsatta driftskänslor, inte enbart om dessas övergång i varandra. Han
hänvisar till en simultan »motsatt innebörd hos urorden«, så att »ångest och
önskan sammanfaller i det omedvetna«. Men utan tvekan sammanfaller de i hög grad
också i det medvetna, t.ex. hos hypokondriker, och hos den genomsnittlige
pessimisten; bägge hoppas ju på att få se sitt icke-hopp uppfyllt. Och byggde
inte känslosamheten under samma sjuttonhundratal, som var hypokondrikerns
blomstringstid, på denna blandade känsla, med tårepilar och tåreurnor, med
smärtsam lust till förgängelsen? I litteraturen upptäckte skräckromanen, som
uppstod under samma skede, på allvar den gåtfulla hemtrevligheten hos det
kusliga; den hämtade sin näring ur en önskan att vara hemmastadd bland skuggor,
om ett hem på korsvägar, i nattmörker. Redan
ångestens fantasier kring önskeuppfyllelsen
demonstrerar detta. Här råder en gestaltväxling mellan önskningen och den
egenskap hos ångesten, som genom att hopp inriktar sig på den, genom att den är
deformerat, rentav positivt [
96
] förhoppningsinnehåll, själv injagar kalla kårar. Det är denna sträva, inte
helt angenäma önskeuppfyllelse, som saboterar det blott och bart rosenröda också
i högre regioner, eller åtminstone opponerar mot det. Ett mått av svärta
tillkommer, fördjupar färgerna, skapar dissonans i alltför genomskinlig, alltså
fadd lycka, framhåller att en önskehöjd i lika hög grad är ett avgrundsdjup.
Många till sin spets drivna känsloutsagor uppfattade denna sammansatta karaktär
hos känslan av att vara drabbad, hän till den så kallat ljuva skräcken i Wagners
Nibelungenring, i detta neurastenisk-kolossala konstverks exhibition. På så vis
gäller till och med för nattmaran, och än mer för ängen under brunnen och dess
symboler: varje dröm är önskeuppfyllelse.
Men nu är det ju så, att människor inte drömmer enbart om natten, långt
därifrån. Också dagen har sina gryningsmarginaler, också där tillfredsställs
önskningar. Till skillnad från den nattliga drömmen målar dagdrömmen sina fritt
valbara och repeterbara gestalter i det blå, den kan svärma och prata strunt,
men också tänka ut och planera. Den rör sig lättjefullt omkring bland politiska,
konstnärliga, vetenskapliga tankar (men kan ändå vara nära besläktad med Minerva
och musorna). Dagdrömmen kan komma med infall, som tränger inte till tolkning
men väl till bearbetning, den bygger luftslott också i form av planritningar och
inte alltid bara i fiktiv form. Till och med i karikatyren har den drömske ett
annat uttryck än den drömmande: han lever som en Tycho Brahe bland stjärnorna,
är alltså på intet sätt nattsovaren med slutna ögon. Ensamma promenader eller
det svärmiska ungdomssamtalet med en vän eller den s.k. blå timmen mellan dag
och natt ägnar sig särskilt för det vakna drömmeriet. Redogörelsen för
dagdrömmar i det lilla formatet, som inledde denna bok, gav en kort överblick
över lättare, och i första hand inre bilder av detta slag. I fortsättningen
gäller det att utforska sakens struktur, liksom dess följdverkningar, så att man
förstår de - som det kommer att visa sig - oerhörda konsekvenserna, nämligen av
hoppet på det hela taget i den subjektiva faktorn. [
97
] Ty dagfantasin har, häpnadsväckande nog, hittills knappt alls avhandlats som
ett ursprungligt tillstånd inom psykologin, inte heller som en egen form för
önskeuppfyllelse, med ett stort inslag av ren och skär wishful thinking, något
som ändå inte utesluter skärpa, ja, ansvarskänsla just hos the thinking. Men
psykoanalysen sätter likhetstecken mellan dagdrömmarna och nattdrömmarna, ser i
de förra inget annat än upptakten till de senare. Freud anmärker till detta: »Vi
vet att sådana dagdrömmar är kärna i och förebilder för de nattliga drömmarna.
Nattdrömmen är i grunden inget annat än en dagdröm, som blivit brukbar genom
driftsimpulsernas nattliga frihet, och som förvanskats genom den nattliga formen
för själslig aktivitet« (Vorlesungen, 1935, s.417). Och tidigare, på samma
ställe: »De mest bekanta fantasiproduktionerna är de så kallade dagdrömmarna,
utmålade uppfyllelser av ärelystna, storhetsvansinniga, erotiska önskningar, som
frodas desto yppigare, ju mer verkligheten påkallar anspråkslöshet eller
tålamod. Fantasilyckans väsen, återupprättandet av lustutvinnandets oberoende av
verklighetens bifall, framträder omisskännligt i dem.« Så är det: en
psykoanalys, som betraktar alla drömmar blott som vägar till bortträngt stoff,
och likställer realitet med det borgerliga samhällets och dess föreliggande
världs realitet, må konsekvent beteckna dagdrömmarna som enbart förstadium till
de nattliga. Den dagdrömmande diktaren är för borgaren under alla omständigheter
bara en hare som sover med öppna ögon, och det i en borgerlig vardag, som
uppfattar och applicerar sig själv som måttstocken för allt verkligt. Men om
denna måttstock ifrågasätts till och med när det gäller medvetandevärlden, om
också den nattliga önskedrömmen uppfattas blott som en sidoförskjuten och inte
helt homogen del av det väldiga fält, som en ännu öppen värld och dess
medvetande utgör, så är dagdrömmen
inte ett förstadium
till nattdrömmen och inte heller uttömd med denna. Inte ens vad dagdrömmens
kliniska innehåll beträffar, än mindre dess konstnärliga, dess förebådande,
frontförbundet anteciperande innehåll. Ty nattdrömmar har mestadels sin
kraftkälla i ett förgånget driftsliv, i förflutet, om inte rentav arkaiskt
bildmaterial, och under dess nakna måne inträffar inget nytt. Alltså skulle det
vara absurt att inordna dagdrömmar - dessa fantasins föregripanden, [
98
] som man i alla tider visserligen kallat drömmar, men också tankar som varit
före sin tid, antecipationer - under nattdrömmen eller rentav tilldela dem en
lägre rang än denna.
Luftslottet är inte ett förstadium till den nattliga labyrinten, snarare ligger
de nattliga labyrinterna som källare under det dagljusa luftslottet.
Och den föregivna likheten mellan fantasilyckan i det ena och det andra fallet,
som »återupprättande av lustutvinnandets oberoende av verklighetens bifall«? Mer
än en dagdröm har redan, där handlingskraft och erfarenhet räckt till,
arbetat om
verkligheten tills den lämnat detta bifall; medan Morfeus bara har de armar, som
man vilar i. Alltså kräver dagdrömmen sin specifika utvärdering, ty den tränger
in på ett helt annat område och öppnar upp det. Den sträcker sig från
vakendrömmen av det bekväma, slappa, brutala, eskapistiska, vilseledande och
förlamande slaget hän till den ansvariga, i saken skarpt och aktivt insatta, och
till konstens gestaltade vakendröm. Framför allt visar det sig: »drömmeriet« kan
till skillnad från nattens ordinära »dröm« ha en sund kärna och i stället för
att leda till sysslolöshet, ja, självförsvagning, något som förvisso uppträder i
dessa sammanhang, utgöra en aldrig sinande drivkraft, som driver på för att
också uppnå det utmålade.
Utmärkande för den vakna drömmen är till att börja med att den inte är
nedslående. Vi behärskar den, jaget ger sig ut på en tur i det blå, avbryter
färden när det vill. Hur avslappnad drömmaren än må vara här; han enleveras och
överväldigas inte av sina bilder, till det är de inte självständiga nog.
Verklighetens ting framträder visserligen nedtonade, ofta förvrängda, men de
försvinner aldrig helt inför de framönskade bilderna, hur subjektiva de än må
vara. Och dagdrömsbilderna är i normala fall inte hallucinerade, därför
återkommer de vid minsta vink också från den mest vidlyftiga utsvävning. Detta
tillstånd har ingen tvingande makt, åtminstone inte en som dagdrömmaren inte
frivilligt har underkastat sig och inte skulle kunna återkalla. Likaså inreds
det vakna drömhuset med idel självvalda föreställningar, medan den som somnar
aldrig vet, vad som väntar [
99
] honom bakom det undermedvetnas tröskel. För det andra är jaget inte på långt
när så försvagat i dagdrömmen som i nattdrömmen, trots den avspänning som äger
rum också i den förra. Också i den mest passiva formen, där jaget blott
försjunker i sina drömmerier eller följer dem med ögonen, förblir jaget rätt
intakt, infogat i sitt livssammanhang och sin vakenvärld. Nattdrömsjaget däremot
kan klyvas upp, ofta lika lätt som man delar en pudding; det känner ingen
smärta, dör inte när det lider döden. Ja, skillnaden mellan jaget i natt- och
dagdrömmen är så stor, att just den avslappning, som omfattar också
dagdrömsjaget, subjektivt kan resultera i en känsla av förhöjd livskänsla, om än
aldrig lika tvivelaktig. Ty jaget blir då sin egen önskeföreställning, en som är
befriad från censur, det drar själv fördel av de fria tyglar, som tycks gälla
för alla andra önskeföreställningar. Dess avslappning i nattdrömmen är enbart
försjunkande, i dagdrömmen däremot uppåtstigande i den allmänna svärmningen. I
detta avseende råder en skillnad till och med mellan de
droger,
som på konstlad väg framkallar de bägge drömsläktena, det vill säga: också
farmakologiskt, när det gäller artificiellt stimulerande fantastika, skiljer sig
den sovande storhjärnans fantasi, med dess mörkläggning av jaget, från
dagfantasin. Nämligen:
opium
tycks vara tillordnat nattdrömmen,
haschisch
den fritt svävande och svärmande dagdrömmen. Också i haschruset förändras jaget
endast i liten grad, vare sig individens karaktär eller hans förstånd rycks med.
Yttervärlden är visserligen rätt avskärmad, men inte helt och hållet, som i
sömnen, eller för den delen opiesömnen, utan bara i den mån den inte passar ihop
med de uppdykande bilderna, och dess inblandning enbart verkar dum, erbarmligt
dum. Medan omvänt en yttervärld, som griper in i fantasin och tycks ligga på
parnassens eller sjunde himlens nivå, som trädgårdar, slott, pittoreska gator,
rentav ägnar sig särskilt väl för att liva upp haschdrömmen. Den shiitiska
haschaschin- eller assassinsekten, denna religiösa mördarsekt från den arabiska
medeltiden, med shejken av berget i spetsen, förde in de ynglingar, som utvalts
för ett blodigt dåd, [
100
] i shejkens glansfulla trädgårdar, in i ett överflöd av sinnliga njutningar,
och det med fullt öppna ögon trots haschruset.(
24
) Och haschbilderna anslöt nära till denna yttervärld, som en värld på nivå med
vakendrömmen. Den blåstes visserligen upp till så överjordiska proportioner, att
ynglingarna med utopigiftet i kroppen trodde sig få en försmak av paradiset,
därför var de beredda att offra sina liv för shejken och vinna det verkliga
paradiset. Modernare försökspersoners haschdrömmar uppges ha en förtrollande
lätthet, det finns en sorts älvalätthet i dem, gatans asfalt förvandlas till
utspänt blått siden, fritt valda förbipasserande låter sig omskapas till Dante
och Petrarca, anakronistiskt fördjupade i samtal, kort sagt, för den begåvade
haschdrömmaren blir världen en önskekonsert. Också ett annat slag av lätthet
ingår i haschruset: »Förvirrade planer, som hittills förefallit omöjliga att
bringa klarhet i, tror individen sig nu se utredda och på väg mot
förverkligande« (Lewin, Phantastica, 1927, s.159 ff.). Storhetsvansinne kan
temporärt infinna sig, och föregripen prestation, nästan som i paranoia.
Opieruset är något helt annat, egots och yttervärldens totala sömn; här finns
inget utöver nattdröm, ända ned till grunden. I stället för inbillad upphöjelse
av jaget, utopistiskt dirigerad lättnad i omvärlden, är allt i opieruset
försjunket. Det enda som öppnar sig är ett rum av beslöjat, i hög grad
oseparerat undermedvetande: kvinna, vällust, grotta, fackla, midnatt trängs
huller om buller, mestadels i tung, madrasserad atmosfär. Opiets effekt är i
första hand glömska, inte ljus; på antika gemmer är det natten, som överräcker
opiets vallmo åt Morfeus. Underjordens prästinnor höll vallmofrön i sina händer,
för att bedöva smärta, i Ceres-mysterierna bjöds på Lethe, här var det glömskans
opievatten, och Isis-Ceres själv framställs av senantiken med vallmoblommor i
handen(
5
). När Baudelaire skär opiets och haschischens rusområden över en kam och kallar
dem »paradis artificiels«, så är och förblir det ändå bara den senare av dessa
lastbara hänryckningar, som patologiskt kan tillordnas vakendrömmen. Så mycket
för att illustrera en olikhet också när det gäller [
101
] sätten att döva medvetandet, det ena härrör från Morfeus, det andra från
Fantasus.
Vakendrömmens jag upplever sig således som rätt aktivt, till och med ambitiöst.
Det är speciellt inskränkt och i grunden felaktigt, när Freud om dagdrömmarna
anmärker att de alla är barns verk, utrustade med ett icke vuxet jag. Det skall
inte bestridas att de kan påverkas av hågkomster av ett misshandlat barn-jag,
liksom av infantila mindervärdeskomplex, men dagdrömmarnas kärna ligger inte
här. Det är den medvetna, och fortsatt medvetna viljan (om än med varierande
styrka) till ett bättre liv, som uppfyller dagdrömmarnas bärare, och dagdrömmens
hjälte är alltid den egna, vuxna personen. När Caesar stod inför Alexanders
bildstod i Gades(
6
) och, helt uppfylld av dagdröm, utropade: »Fyrtio år, och ännu ingenting gjort
för odödligheten!«, var det ego, som reagerade på detta vis, inte egot hos
barnet, utan hos den framvuxne, ja, framtide Caesar. Jagets regression var här
så ringa, att det låter sig sägas: först i denna odödlighetsdröm föddes Caesar,
sådan vi känner honom. Här bevaras egot utan tvekan i sin vuxna kraft, som vuxen
erfarenhet av de medvetna själsliga processernas enhet och mer ändå: egot är
ledbilden för det som en människa skulle vilja vara och bli i utopiskt
hänseende. Just på denna punkt skiljer det sig från nattdrömmens jag, och inte
minst från det totalt förändrade, detroniserade jaget i opiedrömmen. Hos Freud
är ju, som vi erinrar oss, nattdrömsjaget påtagligt närvarande bara i den mån det tvingar
de hallucinerade önskeuppfyllelserna att förklä sig för dess blick; det utövar
på så sätt moralisk censur, om än en censur med kryphål. Vakendrömmens jag
däremot är inte avskilt, och det utövar inte heller censur i förhållande till
sina ofta okonventionella önskeinnehåll. Konträrt: censuren är här inte bara
försvagad och ofullständig som i nattdrömmen, utan upphör helt, trots att eller
just tack vare att dagdrömsjaget inte alls försvagas; upphör just på grund av
den önskeföreställning som griper tag i själva dagdrömsjaget och rentav
förstärker det, eller åtminstone blåser upp det. I motsats till nattdrömmen
utsätts dagdrömmarna alltså överhuvud taget inte för någon censur från ett moraliskt
ego; tvärtom: deras utopistiskt uppförstorade ego bygger upp sig själv och sitt
innehåll som luftslott i en ofta förbluffande obesvärat blå himmel. Det [
102
] framgår särskilt tydligt just i de privat-brutala drömmerierna, i vart fall
långt mer synligt här än i den övervägda planens, eller rentav framtidsvägens
fall. Den lille mannen, som får utlopp för sitt hämndbegär, eller som
önskar döden åt sin annars någotsånär älskade hustru, eftersom han då i
önskedrömmen öppet kan ta smekmånad med en yngre, känner inga samvetskval. Han
tillfredsställer ingen lust, utvecklar inte heller någon ångest som surrogat för
censuren i den inbillade uppfyllelsen av dylika förkastliga önskningar. Framför
allt låter en ärelysten drömmare sina önskningar löpa fritt, han flyger med
bredda vingar fram till eftermälets tempel, vare sig han nu är en Caesar eller,
som i de flesta fall, en Spiegelberg(
7
). Inte heller han känner av någon censur, bortsett från det hinder som de yttre
förhållandena uppställer, inte ens komikens censur, än mindre en Ikaros- eller
Prometeus-ångest. Kirke, som förvandlar människorna till svin, kung Midas, som
förvandlar världen till guld, huserar hämningslöst i den aldrig så
genomsnittliga vakendrömmen - alltid med iögonfallande dispens från regler för
gott uppförande, en dispens som är så mycket mer iögonfallande som hänsynen till
yttervärlden här på intet sätt, som i nattdrömmen, är nedbländad. Allt detta
överträffande är emellertid möjligt bara tack vare att vakendröms-egot förblir
oförändrat och närmare bestämt tack vare den noterade
utopiserande förstärkning,
som dagdrömsjaget tillför sig självt och sådant som faller det i smaken. Som det
måste tillföra, där dagdrömmen inte är uttömd med chimärer av typ Kirke och
Midas, eller rentav privata excesser, utan mynnar i en ömsesidigt förpliktande
stegring: utmålandet av en bättre värld. I synnerhet när en sådan dagdröm slår
över i det allvar, som också hör ihop med den, och blir klok och erfaren plan.
För detta ägnar sig minst av allt ett exciterat ego, som i nattruset, i stället
krävs ett ego med spända muskler och konkret sinne. Med expansionsvilja i
huvudet, ett huvud som hålls högt och förstår sig på vikten av kringsyn.
Vakendrömmens jag kan breda ut sig till den grad, att det företräder också
andra individer. Med det har vi nått den tredje punkt, som skiljer dagdrömmar från
nattdrömmar: den mänskliga spännvidden skiljer dem åt. [
103
] Den som sover är ensam med sina skatter, medan svärmarens ego kan relatera sig
till andra egon. Om jaget på detta sätt inte längre är inåtvänt eller inriktat enbart
på sin närmaste omgivning, så vill dess dagdröm förbättra offentligt. Också när
sådana drömmar har privata rötter vänder de sig mot insidan bara för att de vill
förbättra den i samarbete med andra egon; samtidigt som de framför allt hämtar
materialet till detta från en till fullkomlighet drömd yttervärld. Det
framträder på ett lärorikt sätt hos Rousseau, i den fjärde boken av hans
Bekännelser: »Jag fyllde naturen med varelser efter mitt hjärta; jag skapade mig
en guldålder efter egen smak, i det jag i tankarna återkallade upplevelser från
flydda dagar, till vilka ljuva minnen var förknippade, och i levande färger
utmålade de lyckobilder, som jag kunde längta efter. Jag föreställde mig kärlek
och vänskap, mitt hjärtas båda ideal, i de mest hänryckande gestalter och
smyckade dem med kvinnans alla behag.« Så framträder till och med ur fantasmens
böljande dimma gestalter, som drar in egot i sin krets, en bättre yttre krets,
där miljoner är inneslutna i omfamningen(
8
). Världsförbättrardrömmar strävar genomgående efter att förvandla sin
innerlighet till utvändighet, de höjer sig som extraverterade regnbågar eller
välver sig över det hela. På denna punkt upprepas samtidigt den skillnad ifråga
om natt- och dagdrömmens tillordning, som framkom ovan i samband med
opium
och
haschisch;
nu upprepas den i psykoserna. Nattdrömmens vallmo visar sig i
schizofrenin,
i dess regression, det haschförbundna i
paranoian,
som
projektgalenskap
. Visserligen kan de två sjukdomstillstånd, som fått dessa etiketter, inte
hållas strängt isär, deras egenskaper flyter emellanåt över i varandra. Bägge är
extrema avståndstaganden från den aktuella eller föreliggande verkligheten,
schizofrenin i sin tur en formlig separation från denna, med brända broar bakom
sig. Den schizofrene släpper greppet om världen, återgår till barndomens
autistisk-arkaiska tillstånd; paranoikern däremot hämtar ur samma tillstånd
många av sina alls inte världsfrånvända, utan världsförbättrande
vanföreställningar. Visserligen ändar paranoia ofta i schizofreni, men detta
till trots: mellan de bägge sjukdomstillstånden [
104
] kvarstår en omisskännlig skillnad ifråga om inriktning, en skillnad som blivit
möjlig att namnge genom det utopiska. Om psykos på det hela taget är
medvetandets ofrivilliga reträtt inför en inbrytning från det omedvetna, så
uppvisar det paranoida omedvetna, till skillnad från det schizofrena, åtminstone
utopistiska marginaler. Den schizofrene är hjälplöst utlämnad åt urgamla makter,
är alltigenom fjättrad, står med sina villfarelsers regredieringar i arkaisk
urtid och målar, rimmar, stammar ur dess spårlöst försvunna dröm; paranoikern
däremot reagerar på de makter, som sätter åt honom, med kverulans och
förföljelsemani, samtidigt som han bryter udden av dem genom äventyrliga
uppfinningar, socialrecept, himmelsgator och annat i den stilen. Besläktade
skillnader mellan uppåt och nedåt, mörkläggning och överbelysning tycks vara
verksamma också där det neurotiska medvetandets nedtur eller uppgång övergår i
raseri. Där den regressiva rörelsen alltså kokar upp till extasens ursinne,
projekterandet till hänryckningens svindelkänsla. Jamblikos, den syriske
nyplatonikern, som visste besked om de besattas falska medvetande, meddelar om
detta slag av nedtur och uppgång i sin skrift över mysterierna: »Helt oriktigt
har man antagit, att också hänförelse kan uppnås genom demoners inverkan. De
senare framkallar endast extaser, hänryckningen (entusiasm) däremot är gudarnas
verk. Därför är den i inget avseende extas, tvärtom, hänryckning är en vändning
till det goda, medan extasen innebär ett förfall åt det onda till« (De mysteriis
II, 3). Detta är förvirrade och mytologiska tolkningar, men just i deras
utgångspunkt repeteras den olikartade betydelseinriktningen hos schizofreni och
paranoia också på det religiös-parapsykiska området. I korthet: om schizofreni
står för de arkaiskt regredierande akternas sjukdomstillstånd (nedbländad
överstegring), så åstadkommer paranoia detsamma hos de utopiskt progredierande,
särskilt när det gäller vakendrömmens tendens till världsförbättring. Det är
skälet till att så många av dessa galenpannor har återfunnits bland
projektmakarna och åtminstone ett par av de stora utopisterna. Ja, nästan varje
utopi, den må vara medicinsk, social eller teknisk, har paranoida karikatyrer;
på varje verklig [
105
] banbrytare går det hundratals fantastiska, verklighetsfrämmande, galna. Kunde
man fiska upp de vanföreställningar, som simmar omkring i mentalsjukhusens aura,
skulle man bredvid den schizofrenins arkaik, som C.G.Jung gjort alltför berömd,
finna de märkligaste paranoida prefigurationer. Och bland dem finns inga som
helst ruvande nattsymboler, av typen hjärta i damm, korsfästningsbrunn och andra
målade eller diktade antikviteter ur schizofrenin, utan nya kombinationer,
världsförändringar, framåtsyftande projektmakerier, kort sagt, brinnande ugglor
kring en förryckt Minerva, som vill glöda av morgonrodnad. Till och med i en så
svår sjukdom visar det sig alltså fortfarande, vad vakendrömmen går ut på, i sin
specifika världsförbättring. Som galenskap ger den upphov till flammande ugglor,
som saga sätter den arabiska fépalats till världen, av guld och jaspis.
Vakendrömmen är utåtriktad, därför är det också viktigt för den att meddela sig
utåt. Den är kapabel till detta, medan nattdrömmen däremot, liksom varje alltför
privat upplevelse, bara med svårighet kan förmedlas, berättas så att också
åhöraren blir delaktig i sakens speciella stämningsläge. Dagdrömmarna däremot är
begripliga på grund av sin öppenhet, och kommunicerbara för att deras
önskebilder väcker ett brett intresse. Här antar önskebilderna yttre gestalt med
en gång, i en planerat bättre eller estetiskt förhöjd värld, en där inga
önskningar blir frustrerade. Freud själv ger en egen accent åt dagdrömmarna på
den punkten, de blir nu, i strid med definitionen, inte bara ett förstadium till
konsten utan också till nattdrömmen: »De är den poetiska produktionens
råmaterial; ty av sina dagdrömmar förfärdigar diktaren genom diverse
omformningar, förklädnader och uteslutningar de situationer, som han sätter in i
sina noveller, romaner, teaterstycken« (Vorlesungen, 1922, s. 102). I denna
passage har Freud snuddat vid sanningen om det utopisk-kreativa medvetandet, det
medvetande som riktas mot det goda nya; men sedan följer prompt det uttunnande
begreppet »sublimering«, och det nyas psykologi är på nytt oigenkännlig. Men i
sitt drag av gemensamhet griper dagdrömmen både
omkring sig och tränger på djupet,
till ett fält som inte är sublimerat, men väl koncentrerat, de utopiska [
106
] dimensionernas vidsträckta fält. Och här utgår man utan vidare från att den
bättre världen också är skönare, i betydelsen mer fulländad, än någonsin
tillförne. I planerande eller gestaltande syfte tas det upp fönster i nöd,
hårdhet, råhet, banalitet, öppningar med vid utsikt, fulla av ljus.
Dagdrömmen som konstens förstadium
syftar därmed särskilt tydligt till världsförbättring, denna är dess kärnfriska,
reella karaktär. »Framåt, med blicken sänkt, all världens nöd, / Går arm i arm
med glädjens drömgestalt«: så kännetecknar Gottfried Keller i »Poetentod«
diktarens ledsagare, tillsammans med fantasin och dess esprit. Konsten har detta
utopiserande väsen från dagdrömmens håll, inte ett lättsinnigt förgyllande
väsen, utan ett som också rymmer nöden och som, när denna inte kan övervinnas av
konsten på egen hand, ser till att den inte heller glöms bort, utan omfamnas av
glädjen som framtida gestalt. Dagdrömmen inträder i musiken och genljuder i dess
osynliga, men ändå i världsutvidgningen delaktiga hus, från denna punkt ingår
den i musiken, i både dynamisk och uttrycksfull gestalt. Den uppställer
överskridandets alla figurer, från den ädle rövaren till Faust, samtliga
önskesituationer och önskelandskap, från Aurora i olja till Paradisos symboliska
cirklar. Människor, situationer blir i kraft av den dagdröm, som i stor konst
löper linan ut, själva drivna till sitt yttersta: det konsekventa, ja, objektivt
möjliga kommer till synes. I realistiska diktares skildring av världen blir sådana
objektiva möjligheter fullt tydliga. Det sker, inte genom att naturen exempelvis
görs fantastisk, men väl genom att fantasin, när den är konkret inriktad och
ilar i förväg, utpekar den dröm om en sak i naturen och historien, som saken
hyser om sig själv, och som är förbunden med såväl dess
tendens
som realiseringen av dess
totum
och
väsen.
Där extraverterad fantasi helt och hållet saknas, som hos naturalisterna och det
släkte Engels kallade »induktionsåsnor«, finns visserligen bara matters of fact
och ytsammanhang. På så vis blir vakendrömmen med dess utvidgning av världen,
som
i görligaste mån exakt försök att med fantasins hjälp generera fullkomlighet,
i alla sammanhang en förutsättning för det utförda konstverket, och inte bara
för konstverket. I sista hand överskrider också vetenskapen ytsammanhanget bara
genom en antecipation - [
107
] av specifikt slag, onödigt att tillägga. Denna kan bestå enbart av de så
kallade heuristiska »antagandena«, som för sin inre syn uppställer en ren
konturbild av hela saken, fortfarande utan detaljer. Men också en fulländad
vakendröm om harmoniska natursammanhang kan gå i täten: Kepler intenderade en
dylik världsfullkomning, och upptäckte de planetariska rörelselagarna. Dessa
lagars verklighet motsvarade visserligen inte fullkomlighetsdrömmen om sfärernas
harmoni; men i alla fall: drömmen gick i förväg, var överslaget från en
harmoniskt fullständigt ordnad värld. Dylikt står så fjärran från nattdrömmens
regression som bara möjligt; ty den uppvisar, i sin nedsänkning och arkaik,
enbart prelogiska bilder, som kategorier från ett för länge sen förflutet
samhälle, men däremot inga från ett rationellt kosmos. Föregripanden och
stegringar, som relaterar sig till människor, de socialutopiska och de som är
förknippade med skönhet, rentav förhärligande, hör till en början hemma bara i
dagdrömmen. I synnerhet det revolutionära intresset, som vet hur illa
det är ställt i världen, som vet hur bra samma värld skulle kunna vara under
en annan författning, har behov av världsförbättringens vakendröm och håller fast vid
denna helt och hållet oheuristiskt, helt och hållet så som saken kräver, i sin
teori och praxis.
För det fjärde vet den vakna och således öppna drömmen att inte ge avkall på
någonting. Den avstår från fiktiv mättnad, nöjer sig inte med att bara
förandliga önskningarna. Dagfantasin utgår precis som nattdrömmen från
önskningar, men låter dem löpa linan ut på ett radikalt sätt, vill nå fram till
deras uppfyllelseort. Två typiska dagdrömmar av diktare hör hit; ty deras
förläggningsort är, all svaghet och flykt till trots, nog så prototypisk. De är
för övrigt drömda av två lågmälda diktare och hör hemma i detta sammanhang så
mycket mer för att de intenderar en ankomst, inte bara ett världsförbättrande
strövtåg. Den ena härstammar från Clemens Brentanos(
9
) barndom, den andra från Mörikes ungdomstid och bägge rymmer redan fröet till
ett poetiskt ideallandskap. Efter det att Brentano med systern Bettina och andra
barn hade [
108
] inrättat sitt kungarike, som de kallade Vaduz, uppe på vinden i Frankfurt,
kändes det, med Brentanos ord, som en förvisning ur paradiset, när han senare
fick veta att det existerade ett Vaduz i verkligheten, och att det var
furstendömet Liechtensteins huvudstad. Goethes gamla mor tröstade honom
emellertid: »Låt dig inte störas, tro mig, ditt Vaduz är ditt och finns inte med
på någon karta, och alla soldater i staden Frankfurt, ja, inte ens apokalypsens
ryttare med Antikrist i spetsen, kan ta det ifrån dig... Ditt rike finns uppe
bland molnen och inte på denna jorden, och var gång det ena rör det andra,
kommer det att regna tårar, jag önskar det blir en välsignad regnbåge.« Mörikes
berättelse, som handlar om den direkta övergången från dagfantasi till dikt,
återfinns i hans roman
»Maler Nolten«
och lyder, som transponerad självbiografi: »På den tiden, då jag ännu gick i
skolan, hade jag en vän, vars tänkesätt och estetiska ambitioner gick hand i
hand med mina, vi utvecklade vår egenart på lediga stunder, skapade oss snart
egen poetisk sfär... Levande, allvarliga och sanna står de ännu för min inre
syn, de gestalter vår fantasi skapade, och skulle jag i någons själ kunna smyga
in en enda av den diktade sols strålar, som på den tiden värmde oss, lika
gyllene som de var den gången, så skulle han åtminstone inte förmena mig ett
muntert välbehag, han skulle ha överseende också med att en man i mogen ålder än
en gång tog en lättjefull promenad i detta poesins blånande landskap och rentav
förde med sig hem ett litet stycke av den älskade ruinens åldriga byggsten. För
vår diktning uppfann vi ett stycke mark bortom den kända världens gränser, en
avskild ö, en gång befolkad av ett kraftfullt hjältefolk. Ön hette Orplid och
den låg, föreställde vi oss, i Stilla oceanen någonstans mellan Nya Zeeland och
Sydamerika.« Så långt Brentanos på barnens vind grundade Vaduz, Mörikes till ett
fjärran förflyttade Orplid. Ett hänförande av dagdrömmen till nattens
spindelvävar, eller till konsten som tidsfördriv, gör långt ifrån rättvisa åt
sådana och liknande fantasinedslag. Det ser i dem enbart sublimering eller
arkaisk reträtt, inte ett försök att artikulera ett utopiskt
förhoppningsinnehåll. Inte heller [
109
] hos en Freud har dessa innehåll någon motsvarighet i yttervärlden (som för
senbourgeoisin faktiskt måste framstå som blytung nykterhet och intighet);
konsten på det hela taget är sken, religionen illusion. Men ett annat fält är
nästan ännu mer förslutet för honom än den trots allt symptompräglade nattdrömmen:
det allvar i för-skenet av möjlig verklighet, som är så utmärkande för
dagdrömmen, i synnerhet där den löper sin lina ut. Den förhärskande borgerliga
teorin om dagdrömmen som illusion och inget annat lämnar i och kring denna bara
spelrum för infantilismers och arkaismers lustiga lek: »I fantasiverksamheten
åtnjuter människan alltså fortsatt den frihet från yttre tvång, som hon för
länge sedan gett avkall på i verkligheten... Skapandet av fantasins mentala rike
har sin fullständiga motsvarighet i inrättandet av fridlysta områden,
naturreservat på områden, där jordbrukets, trafikens och industrins anspråk
hotar att förändra jordens ursprungliga ansikte till oigenkännlighet.
Naturreservatet bevarar detta gamla tillstånd, som annars offrats överallt med
en beklagande hänvisning till nödvändighetens tvång. Därinne får allt frodas och
växa som det vill, också det onyttiga, skadliga. Ett sådant från
realitetsprincipen undantaget reservat är också fantasins mentala rike« (Freud,
Vorlesungen, 1922, s. 416). Om konst överallt och alltid vore enbart formellt
eller oförpliktande betrakteri ur fåtöljperspektiv, alltså oförpliktande
konstnjutning, så skulle läran om naturreservatet kanske vara i sin ordning; och
en slags gycklarfrihet, med målet att framkalla lust - från nattklubben till
nationalgalleriet - kunde adderas till det hela. Men också borgarklassen har inte alltid
varit försvuret åt den kontemplativa parketten, en gång drömde den om människans
estetiska fostran, alltså om konst som griper tag i, ja, angriper åskådaren, och
om en det skönas gryningsport. Hur lite har inte den socialistiska realismen
gemensamt med den kälkborgerliga konstnjutningen, eller med ett »från
realitetsprincipen undantaget reservat«. Hos Freud framstår realiteten alltid
som oföränderlig, och som mekanisk, i samstämmighet med det gångna seklets
världsbild. Just därigenom görs den utopiska dagdrömmen reflexiv, eller i
psykologiska termer rent introverterad, särskilt där den driver en sak på sin
spets, [
110
] på samma sätt som nattdrömmen. Hos C. G. Jung behövde detta introverterade
bara tippas i ett lodrätt schakt för att förlägga Orplid i arkaik; här går
transporten från naturreservatet till tertiärtiden. Härigenom blev
fantasinedslag möjliga bara i arketypisk form, vilket hos Jung innebär: bara i
mytens för länge sedan undansjunkna land. Men mot allt detta kan man bestämt slå
fast: Vaduz och Orplid, det som avses med dessa radikalismer har
har aldrig sökt sin uppfyllelse på annat håll än i framtiden.
Förläggandet av dylika sagobilder till det-var-en-gång låter också alltid »det
var en gång« som något kommande skimra igenom i »det var en gång« som förflutet.
Och förläggandet till isolerade dalar eller söderhavsöar, som fallet var i de
äldre statsromanerna, inbegriper framtid på den avsides förläggningsorten, utopiskt
färdmål i avlägsenheten. Också den sant arkaiska minnesjordmån, som så många av
hoppets bilder faller tillbaka på: arketypen gyllene tidsålder, paradis - är likaså,
såsom inväntad - förlagd i tidens »det var en gång«. Med hundratals små och
stora pärlor hänger det orplidiska på så sätt på drömutopins föga utforskade
röda tråd, på detta sätt hålls det hela samman. Sammanhållning åstadkoms också
genom intentionen på ett fullkomligt, hur växlande innehållen i detta
fullkomliga än har utmålats alltefter de hittillsvarande klasserna och
samhällena. Viljan att löpa linan ut ända till det lyckade slutet genomsyrar så
det utopiska medvetandet i alla tider, färgar det med ett aldrig bortglömt
sagoväsen, arbetar i drömmarna om bättre liv, men också, vilket äntligen måste
bli förstått, suo modo i konstens verk. Den världsförbättrande fantasin gör sig
gällande i dessa inte bara så att alla människor och ting drivs till gränserna
för sin möjlighet, och så att alla situationer blir uttömda och fullt ut
gestaltade. Tvärtom har varje stort konstverk, utöver sitt manifesta väsen,
också en underliggande
latens som utgår från det som skall infinna sig,
vilket betyder: från innehållen hos en framtid, som ännu inte hade framträtt när
konstverket kom till, ja, ytterst från innehållet i ett ännu obekant
sluttillstånd. Bara av detta skäl har de stora verken i alla tider något att ge,
och närmare bestämt något nytt, som det förflutna ännu inte hade observerat hos
dem; bara av detta skäl har den sagoaktiga [
111
] Trollflöjten, men också den historiskt strängt fastlagda Gudomliga komedin sin
»eviga ungdom«. Viktigt är, för att tala med Goethes ord, »de innebörder som
strålar över vida områden« i dessa stora fantasiskapelser, och gör att de i den
givna realiteten åtminstone håller utvägen öppen, i bästa fall skådar mot ett
avlägset tillstånd som inbegriper allt (Überhaupt
10
). Varvid de stora, alltså realistiska konstverken inte blir mindre, utan mer
realistiska genom noteringen av deras latens och genom det - hur snålt tilltaget
det än må vara - utrymme som tilldelas det allt inbegripande; ty allt verkligt
har sitt förlopp med ännu-icke på insidan. Betydande dagdrömsfantasiskapelser blåser
inte såpbubblor, de slår upp fönster, och därutanför finns dagdrömsvärlden hos
en i vart fall gestaltbar möjlighet. Alltså finns det nog av skillnader mellan
de båda drömformerna också i detta perspektiv; såväl önskeuppfyllelsens art som
dess innehåll går här isär på ett sätt som man inte kan blunda för. På nytt ser
vi: nattdrömmen framlever i regression, den dras passivt in i sina bilder,
dagdrömmen projicierar sina bilder in i framtid, på intet sätt passivt, utan
också i den mest otyglade fantasi styrbart, så att det kan förmedlas med
objektivt möjligt.
Nattdrömmens innehåll är dolt och förvrängt, dagfantasins öppet, fabulerande,
anteciperande, och dess latenta innehåll ligger framför oss.
Den framspringer själv ur framåtsyftande själv- och världsutvidgning, är vilja
att få det bättre och utan tvekan ofta också vilja att veta bättre. Längtan är
gemensam för bägge drömformerna, ty den är, som sagts, den enda uppriktiga
egenskapen hos alla människor; men ljusa dagens önskande kan till skillnad från
nattens också vara subjekt, inte enbart objekt, för sin vetenskap.
Dagönskedrömmen behöver inte grävas ut och tolkas, den behöver korrigeras och, i
den mån den ägnar sig för det, konkretiseras. Kort sammanfattat, den rättar mun
efter matsäcken lika lite som nattdrömmen gör det, men har, i motsats till
nattspöket, ett mål och ger sig av på den väg som styr hän mot det.
Inbördes olikhet behöver inte betyda att det saknas beröringspunkter. Mellan
drömmarens och den drömskes skikt [
112
] förekommer emellanåt ett utbyte. Det finns ett nattligt färgspel, som kan
finnas kvar också under dagen, det har ett märkvärdigt utseende och kan utan tvivel
också framläggas på det sättet. Det finns anmärkningsvärda samlingar av detta
slag, exempelvis utgav Friedrich Huch hundra upptecknade »Drömmar«, och en
synnerligen snårig sällsamhet: romanen »Die andere Seite« (av tecknaren Alfred
Kubin) stammar till övervägande delen ur månsken och sömn. Omvänt tar också
dagdiktningar upp drömmar, rentav skönast och mest frapperande hos realisten
Keller(
11
). De berättas som varje annan händelse, men de smälter också utan svårighet
ihop med det sagoaktiga och solida överflöd, som bäddar in all åskådning hos
Keller. Gröne Henrik drabbas, kort före sin sorgliga återkomst till hembygden,
av en sann orgie av drömmar, alla är de klandrande önskeuppfyllelser. Dit hör
utsikten över hemstaden, den förklarade, förändrade, en fantastisk överblick på
marknivån, som man inte kan träda in i. Dalar och vattendrag träder fram, med
oerhörda, på samma gång välbekanta namn, rosengårdar sträcker sig mot fjärran, vid
horisonten utbreder sig en rodnad:- »alpglöden rycker ut och slår en krets kring
fäderneslandet«. Det är en annan glöd än den morgonrodnad, den vakna rodnad som
spred sig när Gröne Henrik drog ut från hemstaden och vände sig om mot bergen:
»bara över det sista isaltaret glimmade morgonstjärnan«; den här gången kommer
ljuset från Hades, utger sig för att vara det enda hopp som återstår. Moderns
hus träder fram, egentligen den utåt vettande skymningskammaren, oförgätlig,
råmaterial och bild kommer enbart från nattdrömmen: »På hyllor och gallerier
stod ålderdomliga silverkannor och bägare, porslinskärl och små marmorstatyer
uppradade. Fönsterrutor av kristallglas tindrade med hemlighetsfull glans
framför en mörk bakgrund mellan ådrade rums- och skåpdörrar, i vilka blanka
järnnycklar var instuckna. Över denna sällsamma fasad välvde sig himlen mörkblå,
och en halvt nattlig sol speglade sig i nötträets mörka prakt, i kärlens silver
och i fönsterglasen.« Gods av detta slag ger i alla fall prov på ett växelspel
mellan antipoderna natt och dagljus, de framstår som fullständigt förenade, [
113
] kusliga och säreget aningsfyllda. För att inte tala om hur likartat romantiken
kunde utnyttja detta blandade ljus, som drömspel och inte bara spel. Varje dröm
var för Novalis(
12
) »en betydelseladdad reva i den hemlighetsfulla ridå, som i tusen veck faller
ned i vårt inre«. Framför allt var det också drömbildernas metamorfos, som
rekommenderade dem hos den romantiska antistatiken och dess vakendröm, nästan
som ett examensintyg. Det är den romantiska naturfilosofin, som upptäcker
nattdrömmen i gestalt av förvildad roman: »Dessa alster saknar alltså inte
stämma och språk; begripliga och obegripliga toner och ord, som tycks komma från
alla håll, möts och förtränger ömsesidigt varandra, och så verkar denna inre
natur, i jämförelse med den yttre, inte fattas annat än den beständighet och ro
som den senare besitter. Ty sådana inre bildningar, som skapade av flyktiga
molnskyar, kommer och förgår; där hindras inte högfjället av sin mäktighet eller
trädet av rötternas kraft från att hastigt försvinna, och där det i ena
ögonblicket ännu fanns klippor och skog framträder nu en slätt eller ett av
väggar omslutet rum« (G. H. Schubert, Die Geschichte der Seele, 1830, s. 549).
Så uppstod till och med intrycket att natt- och dagdrömmen inte blott utbytte
bilder, utan att bilderna delvis var desamma, vilade på samma grundval,
romantisk-handgripligt förenade. Den renodlade romantikern vill rentav inte
längre veta om det är omedvetet kaos eller medvetet gestaltande, omformande
fantasi som överväger i hans poesi. För honom är nattdrömmen under alla
omständigheter separerad från alla tids-rumsbegrepp hos dagens nyktra saklighet,
från alla kausal- och identitetsformer hos hjärnbarken eller
civilisationsskalet; den är prelogisk till sin natur och alltså ett arkaiskt
element gentemot all utsträckning, mot morgonen, dagens framtid. Detta är ett
arv, som romantiken förde över från nattens skikt till dagens, men också
fortsättningsvis kvarstod ett stycke nyupprättad förbindelse mellan de båda
skikten. Överlappningen mellan den svarta och den blå timmens innebörder
inställde sig på nytt, det skedde när bägge yvdes över att inte vara dag i
bemärkelsen ytlig klarhet, ytsammanhang. Språnget i det som dittills varit yta
fläkte sedan upp grotta och fjärran blått på samma gång; [
114
] allra senast i expressionismen, och i synnerhet i surrealismen.
Men
denna gång med den viktiga distinktionen i förhållande till romantiken, att det
utopiska inte i lika hög grad vill vända sig mot det förgångna som det förgångna
mot det utopiska. Det må gå aldrig så lunariskt till i den expressionistiska
dikten: »bleka aftonträd, pilar, som blänker fram ur den månljuva fiskdammen,
silvrande månskensflingor genom fönstret« och många Däubler-rader(
13
) av liknande slag: men det visar bara hur man ansträngde sig för att inarbeta
nattlinjer i det utopiska. Till detta fogades stammande menings-lösheter ur
natten, i ett försök att utifrån sådana upplösningar av det dittillsvarande
dagsammanhanget färdas till nytt land, bättre kuster, rentav förnuftigt
organiserade. Ett komplett studieobjekt för dessa övergångar tillhandhöll James
Joyce med
»Ulysses«;
högst efterromantiskt, högst oromantiskt. Det omedvetnas källare tömmer sig hos
Joyce i ett transitoriskt nu, frambringar en blandning av förhistorisk stamning,
svineri och kyrkomusik; och över hela åttio sidor faller författaren inte den
dekokt, som vältrar över medvetandets nedslipade tröskel, med ett enda komma i
talet. Men mitt i aptjattret (från en dag och tusen mänskliga undermedvetanden i
strikt villervalla) framträder förbisedda ting, inmonterade partier demonstrerar
fullt rationella tvärförbindelser eller analogiae entis(
14
); Lots hustru och The Old Ireland Taverne nära havsfronten vid The Docks firar
sitt möte tvärs igenom tid och rum, sin vardag bortom rum och tid. »Så att«,
säger Stephan Daedalus, »så att gester, inte musik, inte doft blev ett gemensamt
språk, som synliggör inte den lekmannamässiga innebörden, utan den första
entelekin, den strukturella rytmen« (Ulysses II, 1930, s. 86). Urgrottor, med
lallande och tungomålstal, blir på så vis frambesvurna i dagfantasier och på
nytt nedsänkta från dessa; det uppstår en oavbruten sammanflätning av
nattgrimaser och planutkast. I surrealismen, svarande mot den kollaps, som
surrealismen själv är en del av, saknas därvid inte de humoristiska infallen,
som fallet alltid är när oförenliga ting plötsligt förenas. Det kan vara en
hänsynslös satir, en som då avslöjar den enbart prålande konstruktionen, men
också en det lilla arrangemangets humor, och i drömhuset »De dubbla
sällsamheterna« blir det då riktigt [
115
] gemytligt. Men viktigare i surrealismen förblir ändå den grundläggande
sammankopplingen mellan Hekate och Minerva, och anblicken av drömsyner, hopfogad
av idel stumpar och sammanbrott. Det sista avgränsar mot romantiken, såsom
restaurationens era; där var dagdrömmen principiellt inarbetad i nattlinjer,
utan att fosforescera. Men det ligger en vidsträckt blandzon mellan
undermedvetande och morgonrodnad, en kontaktvärld, där den regressiva rörelsen
drar nytta av färden mot slutmålet eller färden mot slutmålet utnyttjar
regressionen. Inte heller estetiskt är nattdrömmens labyrint ett förstadium till
luftslottet, men märk: i den utsträckning som det utgör dess souterrain, kan
arkaiskt gods kommunicera med vakenfantasi. Och framför allt: utifrån exemplet
med Gottfried Kellers drömhus, detta styxlikt blänkande, detta nattstycke av
moders- och barndomshem, blir det också tydligt varför vakendrömmen omvänt inte
är mindre kapabel att kommunicera med det arkaiska. Den kan detta, eftersom det,
inte bara psykologiskt, utan också objektivt, fortfarande finns framtid i det
förflutna, eftersom
också mångt nattstycke inte heller är fullgånget eller färdigt
och därför kräver dagdröm, framåtsyftande intention. Denna natt har fortfarande
något att säga, inte något ruvande som funnits till sen urminnes tid, utan något
icke tillblivet, som inte fått riktig spridning, som bitvis ligger inkapslat i
utsagan. Men natten kan förmedla ett budskap endast om den belyses av
vakenfantasi, en vakenfantasi som är inriktad på det kommande; det arkaiska är
stumt i sig. Endast som något
oavgjort, outvecklat, kort sagt, utopiskt
ruvande har det kraft att uppgå i dagdrömmen, endast så får det förmågan att
öppna sig inför den; men som sådant, om också bara som sådant, kan det cirkulera
utan hinder, med bibehållet ego, världsförbättring, slutförd resa. Insikten, att
arkaiskt ruvande i själva verket kan vara utopiskt, klargör slutligen hur
sammanflätningen av dag- och nattdröm kan bli möjlig, ger en
förklaring till och upplösning av den bitvis möjliga sammanflätningen av
drömspelen.
Och just med permanent övervikt för vakenfantasin: det är inte det utopiska, som
här kapitulerar inför arkaiken, utan arkaiken kapitulerar i förekommande fall
för det utopiska, på grund av sina ofullgångna beståndsdelar; varje annan
sammanflätning och varje annan förklaring av den [
116
] är vilseförande. Utarbetningen är i alla händelser en dagsyssla; den
misstänklige gud, som försänker de sina i sömn, har behov av Apollo för sin
utsaga, samme Apollo, som torde vara förtrogen med både dunster och orakel, men
håller dem besegrade och tjänande i sitt tempel. Annars skulle fantasin, i Jungs
och Klages bemärkelse, helt och hållet återgå till att bli förhistoria, till på
köpet en romantiserad-förfalskad sådan. Item, först dagljuset skänker oss
tillgång till det sällsamt-angående materialet i nattdrömmarna, till arkaiken
överhuvud taget. Och arkaiken är ett sådant material endast för att och i den
mån det är utopiskt, förskjutet utopiskt. Konstnärligt regredierande innebär
alltså en vinst först om något otillblivet, något i framtiden möjligt, finns
inkapslat också i arketypen. I annat fall blir de skatter, som framskymtar mot
nattfonden, agnar och skrumpna grankottar, som Rübezahls(
15
) gåvor i dagsljus. Men dagdrömmen, och det den begagnar sig av, rymmer
mänskliga angelägenheter och inte medusor i labyrinten. Dagdrömmarna har valt
den bättre delen; därför beger de sig alla, visserligen med skiftande förmåga
och kvalitet, ut på det anteciperande medvetandets fält.
Medan kroppen sover är den mörklagd, man känner av den bara när man är vaken.
Kroppen förnimmer sig först i känslan av sitt befinnande: men här blir enbart
kroppsliga tillstånd medvetna om sig själva. Och också dessa varseblivs blott
suddigt, diffust, ännu inte relaterade till en särskild del av kroppen eller en
särskild form av kroppslig smärta eller njutning. Det finns ljumt, sjukt och
friskt befinnande, välbefinnande och dess motsats, dock alltid i högst allmän
form; en klar smärta i magen, en specifik lustupplevelse, lokaliserad till
tungan eller erogena zoner, faller genast utanför denna ram. Och: befinnandet är
inte heller »upplagt« på ena eller andra sättet, så som stämningen; ty det
består inte som den senare av en blandning av egentliga driftskänslor eller
affekter. Det rymmer inget annat än kroppsförloppens sjudande, i synnerhet
inälvskänslor och mer eller mindre undermedvetna förnimmelser från blodomloppet,
men ännu inte [
117
] affektkänslor, med ett bakomliggande jag. Detta skiljer den mer organiska
tillståndskänslan hos »befinnandet« från den mycket mer jagbetonade
»stämningen«; så finns det å ena sidan ett diffust tillstånd, som tyder på
organkänslor, och å andra sidan ett diffust tillstånd, med affektkänslor, som en
människa till att börja med underkastar sig, lynnigt-humörstämt. Befinnandet
liknar ett brus, som precis som alla ljud uppstår ur ett sammelsurium av många,
naturligt givna toner, vilka följer på varandra med oregelbundna intervall.
Stämningen liknar kakafonin från en orkester, som innan framförandet av ett
stycke spelar enskilda passager samtidigt och i brottstycken, inte naturljud,
utan toner, som har ett musicerande, komponerande jag bakom sig. Den har inte
heller en så dov, underjordisk "grundton" som befinnandet; dess »grundton« är
böljande, omväxlande, atmosfärisk, den kan gå till ytterligheter (som
»himmelshögt jublande«, »bedrövad till döds«), som befinnandet inte alls är så
förtroget med. Vidare uppvisar varje stämning en karakteristisk utbredning, som
påminner om spridningen av doftämnen. Th. Lipps(
16
) framhöll just denna, för kroppsbefinnandet främmande utbredning; han
registrerar, t.ex. ifråga om »munterhet«, »den märkbara övergången av lusten
inför en upplevelse till en mer eller mindre omfattande stämning, som gör sig
gällande på hela det psykiska fältet« (Leitfaden der Psychologie, 1903, s. 271).
Eller i en nyare framställning (där det i alla fall inte kryllar av den ankomna
existentialistiska stämningstörsten à la Bollnow): »Den själsliga stämningen är
den relativt permanenta atmosfäriska grundvalen för vår livskänsla, och det är
mot denna som de växlande förnimmelserna med sin speciella färgning framtonar,
men den genomsyrar likaså våra föreställningar och vårt beteende« (Lersch, Der
Aufbau des Charakters, 1948, s. 41). På grund av denna atmosfäriskt vidsträckta
och på samma gång diffusa helhetskaraktär sträcker sig stämningskänslan rentav
längre än det jag, till vilket det primärt är kopplat. Ett rum, ett landskap verkar
ha en »stämning«, och också här så mycket mer utpräglat, ju mindre utpräglat,
det vill säga ju diffusare det överförda affekttillståndet ter sig. Därför
lämpar sig inte den ljusa middagen för den, bättre är förmiddagen, och bäst är
kvällen; välkänd är [
118
] åskvädersstämningen (som fördrivs av den första blixten). Enkla, stora objekt
som havet ägnar sig sämre, de mera oöverskådliga som skogen däremot bättre. Men
man får aldrig glömma, att den breda stämning, som på detta sätt själv sprider
sig utåt, inte heller som extraverterad naturkänsla någonsin uppträder
differentierad, utan förblir vag, allmän. För stämningen är det utmärkande, att
den bara i diffus form framstår som total; den består aldrig av en dominerande
och överväldigande affekt, utan av en själv omspännande blandning av många
affektkänslor, som ännu inte funnit sitt föremål. Det är just detta som så lätt
får den att skimra som regnbågar, och samtidigt är det också detta som - om vi tar
ett steg bort från kakafonin före ett musikframförande, också där den helt saknar
intensiv täthet - gör att den så lätt kan deformeras och utges för att vara
enbart impressionistisk upplevelseverklighet (Debussy, Jacobsen). Från samma
impressionistiska approximation stammar också Heidegger, i den mån han beskriver
den och samtidigt dukar under för den. Därvid har Heidegger inom gränserna för
denna oklarhet den så att säga tautologiska fördelen av att ha beaktat, »att
tillvaron i alla tider hyst stämningar«, här i betydelsen primär information om
hur det står till med en individ nu och i framtiden. Primär är enligt detta inte
iakttagelsen av hur det står till med en, utan ett stämningspräglat befinna-sig:
»Det som vi ontologiskt åsyftar med titeln befintlighet, är ontiskt sett det
mest välbekanta och alldagliga: stämningen, stämdvaron (Gestimmtsein)« (Sein und
Zeit, 1927, s. 134). Ändå har Heidegger inte överskridit just det grumliga,
deprimerat stillastående och samtidigt ytliga i denna sin upptäckt. Befinnande
och stämning förblir här oseparerade, därför blockerar plattheten i denna
odifferentierat animaliska böljegång all aning om det verkligt omedelbara
existerandets dunkel, som också i stämningen ännu på intet sätt presenterar sitt
vara (det levda ögonblickets dunkel, om detta längre fram) som Där inför sig
självt. På så vis avhåller inslaget av intresse-styrd depression från all
upplysande tendens i stämningen, så att den i stället återger enbart det
betryckta: »Den slätstrukna och blodlösa ostämdheten, som ofta är ihållande och
inte får förväxlas med förstämning, är i så liten grad ingenting, att tillvaron
just i den tröttnar på sig själv. Varat har uppenbarats som tryckande börda...
[
119
] En hög stämning kan å andra sidan befria från tillvarons uppenbara börda; men
också stämningsmöjligheten uppenbarar tillvarons karaktär av börda, även om den
avbördar sig denna« (l.c. s.134). Och det är inte hela mänsklighetens veklagan
som tar en i sitt grepp, utan bara det oupplyst-hopplösa småborgerskapets, när
det hos Heidegger apropos "avgrunderna" i dylik befintlighet kommer till denna
sats: »Den djupa tristess, som drar fram och åter likt en tigande dimma i
tillvarons avgrunder, förenar sig med alla ting och människor i en märkvärdig
likgiltighet. Denna tristess uppenbarar det varande i det hela.« (Was ist
Metaphysik? 1929, s. 16). Här bortfaller alltså önskekaraktären ur stämningen,
genom att den enbart manifesterar sig som en stämning av borttynande liv, det
vill här säga: av klass på fallrepet. Och utan önskekaraktären kan denna
diffushet av affekter inte bestå, eftersom den består av just
affekter;
det skulle möjligen vara som »ostämdhet«, som Heidegger själv måste säga. Just
vakendrömmarnas
färgämne, som stämningen använder för att utmåla sin blå timme, bortfaller utan
att den för den skull blir existentiell-ontiskt ointressant eller
existential-ontologiskt hemfaller åt nihilism. Inte alla möjliga vardagar, inte
ens alla vardagar som redan uppträtt i historien, är utrustade med »blodlös
ostämdhet«, för att inte tala om den tristess, som sägs uppenbara det »varande i
det hela«; en dylik vardagsstämning hör snarare i huvudsak, för att inte säga
helt och hållet, ihop med den mekaniserade, kapitalistiska ruljansen. Och till
och med här kvarstår, utöver ostämdheten, vid sidan av den otvivelaktiga
belastning som en dylik tillvaro utgör, också den kakafoni av levande
driftskänslor, som egentligen först åskådliggör »stämning« och i vilken
benägenheten att drömma, som en benägenhet till dagdröm, för första gången
finner sitt
medium.
Genom att kroppen för den sovande är höljd i mörker, bortfaller också hans
befinnande. Detta gäller i ännu högre grad den stämning, som förutsätter jaget;
den tillhör den blå timmen, inte den svarta. Den kräver också avspänning, det är
sant, men en avspänning som vill färdas vida omkring och inte söker slummern.
Detta tillstånd »stämning«, med en speciell dragning åt de blå nyanserna, har
hittills inte uppmärksammats i förhållande till dagdrömmen; den försummelsen
skall nu [
120
] tas igen. Den blodlösa ostämdheten är kanske själv inte så drömsk, och också
den betryckta stämningen, gyttret av
olustiga
affekter, är som medium inte tillräckligt lätt för att utan vidare tillåta
dagdrömmar att utvecklas. Så mycket större anledning för den ständiga lust till
det bättre, som ryms i grundtonen hos alla
förväntningsaffekter,
att göra sig kvitt just den betryckta stämningen, fly in i en hög stämning. Och
just på detta övergångsställe, mellan svårmod och munterhet, finns det
medium, i vilket vakendrömbilder lättast utvecklas.
Flykt och förtroendefullt närmande, avvisande- och förtroendeaffekter blandas
samtidigt i denna ljusdunkla stämning och skapar på så sätt den aura, i vilken
varje tids avfärd till Kythera(
17
) äger rum. Om seglatsen är obetydlig eller storslagen, irrande eller
målmedveten, om Kythera består av enbart förbättrad situation eller av något
hittills aldrig skådat, om det är till salu för en spottstyver eller inte för
allt guld i världen: detta avhänger förvisso inte av stämningen, utan av styrkan
och innehållet i de förtroendeaffekter som uppstår ur den, av nivå och
konkretion hos den fantasi, som utmålar intentionsuppfyllelsen för dessa
affekter. I varje blåljus dröjer emellertid en ljusdunkel stämning kvar,
avståndsljus av detta slag häftar länge vid vakendrömmen, och når alltså djupt
in också i de egentligt utformade vakendrömmarna, både negativt och positivt.
Annars skulle de inte rymma den växling mellan regn och solsken, som ju inte
inskränker sig till impressionismen, detta stämningsfenomen av relativt
lättjefullt, svagt gestaltat och föga förpliktande slag. Annars funnes inte
heller den lyrism, som beledsagar också strängt gestaltade dagdrömsbilder, de må
sedan vara aldrig så situationspräglade. En ljusdunkel stämning sveper in allt i
dagdrömsverken, och den inskränker sig inte till vekhet à la Debussy eller
Jacobsen. Den uppfyller även så återhållsam och utmejslad affektbildmusik som
Brahms' (fjärde symfonin, framför allt sista satsen); här är den inte vekhet,
utan just det bistra och kärva. Först när det blir fråga om mera definitiv
situation och en skildring, som därför kan uppträda utan atmosfär, försvagas
stämningen. Det är då inte bara den impressionistiska stämningen som försvagas,
och den äldre sentimentaliska, den vars regnbågsskimmer aldrig kommer längre än
till en blandning av utbrända [
121
] affekter och diffusa konturer. Också kärvhetens
atmosfär,
jämte hela den romantiska inriktningen hos detta medium, klarnar och lämnar fri
väg för utsikten mot definitiva, inte längre så situationsbundna konturer. Detta i
alla sammanhang, där en situation som drivits till sin fulländning i den
konstnärliga vakendrömmen, eller åtminstone en situation som bibringats hållning
och därmed en sorts stadga, på egen hand avvisar det situationsaktiga. Detta är
på ett bedrägligt växlingslöst sätt fallet i all konst, som eftersträvat frihet
från oro, frihet från rörelse- och tidspatos, alltså i konst som vill vara hårt
kristallin. Kring ett Kythera, som heter egyptisk relief, bysantinsk mosaik
eller också bara Alfieris klassicism, vilar inte längre så mycket stämning som
kring gotik, barock eller bara Byrons stormvärld. Men det hela bygger trots allt
också här på stämning i form av patos; också den egyptiska konsten rymmer oro,
genom att den stillar oron, ja, genom att den, i enlighet med sin önskedröm,
vill vara ett enda rekviem i sten. På grund av det atmosfäriska draget hos
fantasin har därför till och med ett konstverk med intenderad antistämning
stämning framför fötterna. Detta dagdrömsvatten hör till varje dagdröm, varje
fantasidröm, även om drömmen i en slutligen tillkämpad torrhet vänder det
ryggen. På så vis bekräftas: den ljusdunkla stämningen tillhandahåller det
medium, i vilket alla dagdrömmar, också de som inrymmer hårdhet, men i synnerhet
de som har den oroande och väckande blåtonen (azur), tar sin början.
Driftskänslorna själva är visserligen inte längre så stämningsaktiga, förblir
det inte lång tid. De träder snart ut ur det allmänna tillstånd där man »är till
mods« och blir tydliga som »ohöljd« avund, »öppet« hat, »obegränsat« förtroende.
Munterheten, för att ta ett exempel, denna obesvärade-allmänna livskänsla, är en
stämning; den tydligt lysande glädjen däremot en affekt. Och inte bara ur det
diffusa träder affekter fram på detta sätt, det sker också ur det förhållandevis
orelaterade. Följaktligen rullar vakendrömmen på, även om det stämningsaktiga
mediet drar sin kos: men då som en, som framför allt har spirat ur
förväntningsaffekter.
Dessa, ett alldeles speciellt slag av affekter, har redan förut jämnat vägen för
[
122
] vakendrömmen i stämnings-mediet; därför uppträder de här på nytt, tydligt
åtskilda från innehållsaffekterna (jfr
s. 82
) genom sin starkt anteciperande intentionsriktning. Intentionen i alla
förväntningsaffekter är framåtpekande, den tidsliga omgivningen till deras
innehåll framtid. Ju närmare förestående denna är, desto starkare, mer
»brännande« är förväntningsintentionen som sådan; ju mer innehållet i en
förväntningsintention angår det intenderande självet, desto mer totalt kastar
sig människan in i den, desto »djupare« blir lidelsen. Också
förväntningsintentioner med ett innehåll, som är negativt i förhållande till
självbevarelsen, som ångest och fruktan, kan på så sätt i lika hög grad som
hoppet bli till lidelse. På utomstående verkar de då »överdrivna« och i
patologiska fall är de det också; men i vissa fall är det bara deras brist på
kunskap om realsituationen som får dem att framstå som »överdrivna«, något som
"blåser upp" objektet. Men också i det fallet sträcker sig förväntningsaffekten
längre än sina »grundläggande« föreställningsinnehåll; förväntningsinnehållet
har ett större »djup« än det aktuella föreställningsinnehållet. All fruktan
implicerar, som uppfyllningskorrelat, total förintelse i dittills okänd form,
det inbrytande helvetet; allt hopp implicerar det högsta goda, inbrytande
salighet, i dittills okänd form. Detta skiljer ytterst förväntningsaffekter från
innehållsaffekterna (som avund, girighet, dyrkan), vilka alltid är »grundlagda«
uteslutande i bekanta fenomen och på sin höjd intenderar en »oäkta« framtid för
sitt föremål, det vill säga, en som kan föreställas i detalj, som objektivt sett
inte rymmer något nytt. Innehållsaffekternas intentionsinnehåll ligger - något
som Husserl oriktigt påstod gällde för alla affekter - i en »given horisont«,
nämligen minnesföreställningens horisont, till skillnad från den horisont som
hör till hoppets föreställning, till den föregripande, alltså äkta fantasin och
dess föremåls möjliga »äkta« framtid. Visserligen finns det överallt samtidigt
en förväntan i aktion, också i den erinrande föreställningen, som intention, och
Husserl(
18
) bestämmer själv, rätt oväntat: »Varje ursprungligt konstituerande process är
besjälad av protentioner, som konstituerar och fångar upp det kommande som
sådant, utan innehåll« (Zur Phänomenologie des inneren Zeitbewußtseins, 1928, s.
410). [
123
] Dessa »protentioner« har emellertid redan i minnet och i de av minnet
"grundlagda" affekterna mottagit det som tillkommer dem, de har bara en »mot det
återerinrades framtid riktad horisont«, som, med sin oäkta framtid, är just
»fastlagd horisont«. Medan förväntningsaffekterna och den äkta
fantasiföreställning, som inför dem demonstrerar deras föremål i rummet, däremot
samtidigt förfogar över detta rum som avgjort tidsrum, det vill säga, med det
oförsvagat tidsmässiga i tiden, som heter äkta framtid. Sedan blir varje
förväntningsaffekt, också om den själv på ytan bara skulle intendera oäkta
framtid, i stånd att lämna en rapport som rymmer objektivt nytt. Detta är det
liv, som förväntningsaffekten implicit meddelar åt de därigenom anteciperande
vakendrömmarna.
Varje inte enbart stämningsaktig driftskänsla relaterar sig till ett för den
yttre något. Härvid överges visserligen det inre svallet med varierande
hastighet och i olika grad. Den första och grundläggande negativa
förväntningsaffekten,
ångesten
(
19
), är när den tar vid fortfarande den mest stämningspräglade-obestämda. Den
ångestfyllde ser aldrig det något, varifrån ångesten utgår, bestämt framför sig
eller omkring sig; denna känsla är skälvande inte bara till sitt kroppsliga
uttryck, utan också när det gäller föremålet. Freud har, som redan sagts,
primärt återfört ångesten på förlossningen, på den första inskränkningen
(angustia) i andningsfunktionen, den första separationen från modern. Enligt
detta aktualiserar all efterföljande ångestkänsla denna urupplevelse av
beklämning och prisgivenhet; reaktionen på alla farosituationer, till och med
dödsångesten, skall alltså vara enbart subjektiv och i detta regressiv. Med
tanke på de rådande sociala tillstånden, som i hög grad torde väcka och i vissa
fall framkalla livs- och dödsångesten inom sin egen ram, är det negativa
referensinnehållet här helt utelämnat, det vill säga, det objektivt
ångestskapande, utan vilket ångest inte kan konstitueras. Heidegger å andra
sidan regredierar visserligen inte sin ångest, men han arbetar sig inte heller i
andra riktningen till lika ursprungliga, positiva förväntningsaffekter, utan
vilka ångesten likaså inte skulle finnas till, lika lite som en dalbotten skulle
finnas utan omgivande berg. Av ångesten konstruerar Heidegger i stället det
nakna, oseparerade "såvarat" i allt, den existentiella [
124
] »grundbefintligheten«, och närmare bestämt på ett sätt som ännu mer än förut
gör människorna subjektivt ensamma, återför dem på sig själva som solus ipse(
20
). Enligt detta upplåter ångesten för människan »den i-världen-varo som är mest
utmärkande för henne; men det »inför vad«, som »ångesten ängslas inför är
i-världen-varon själv« (Sein und Zeit, 1927, s. 187). Och detta »inför vad« är i
grund och botten detsamma, som ångesten upplöser sig i, nämligen Intet, eller
»det var ingenting«; varat självt »lutar ut över Intet«. Så står ångesten här
helt omedelbart och par excellence inför Intet, som fundament för kuslig-varon
hos all »i-världen-varo«. Ångestens »grundbefintlighet« öppnar enligt Heidegger
just denna avgrund; därav kommer sig dessutom »den ständiga, om än mestadels
dolda rysningen hos allt existerande« som sådant. Heidegger, med en myckenhet
avsiktlig upplevelse-omedelbarhet (upplevelseri), men också ett överflöd av, man
kunde kalla det: affektjäkt, och därtill en uppsjö på ren ordtolkning (för vars
skull filosofin får skämmas inför filologin, samtidigt som den inte vinner något
för egen del, mer än metafysisk dilettantism) - Heidegger reflekterar med sin
ångestontologi alltså uppenbart bara »grundbefintligheten« hos ett samhälle på
fallrepet, och upphöjer den till något allmängiltigt. Han reflekterar ur
småborgerlighetens synvinkel monopolkapitalets samhälle, där den permanenta
krisen är det normala tillståndet; det enda alternativet till permanent kris är
krig och krigsproduktion. Det som för de primitiva folken ännu var »icke-hemma«,
den oöverskådliga naturen, har för monopolkapitalets aningslösa offer blivit
samhället, den gigantiskt främmandegjorda produktion, i vilken de utplacerats. Men
Heidegger gör - med en sociologisk okunnighet, som står i paritet till den
metafysiska dilettantismen - denna ångest till människans grundbefintlighet
överhuvud taget. Inbegripet i ångesten är därvid det Intet, i vilken hon påstås
vara alltid och överallt och ohjälpligt kastad. Det som står sig av Heideggers
ångest-»hermeneutik« är i bästa fall ett slags småborgerligt tillspetsad
förtrogenhet med ångesten som aningslöshet. »Ångestens 'inför vad' utmärks av
att det hotande är ingenstans« (l.c., s. 186); i själva verket är den
ursprungligen förväntan inför något negativt obestämt. I och med att ångestens
upphov och grund kan komma från [
125
] alla håll, har dess mest uppenbarande företeelser varit spökrädslan och
nattskräcken. Varvid båda helt enkelt ersätts genom de aktuella, i kött och
blod vandrande, men i mörkret verksamma monstren och nattmarorna. På detta sätt
är ångesten visserligen ännu inte tydligt relaterad till sitt yttre något, nu
till skillnad från den andra negativa förväntningsaffekten,
fruktan:
med dess plötsliga och tillspetsade modus,
skräcken,
och dess stegrade och koncentrerade,
förfäran.
Hotet kommer här åtminstone ur ett väderstreck, som man är förtrogen med genom
tidigare erfarenhet; eller rentav: fruktans upphov är rumsligen till den grad synligt,
att man kan missta sig om slagets natur, men aldrig om tidpunkten för dess
inträffande. Om fruktans »inför vad« framträder i full utsträckning och därtill
plötsligt, om man alltså blir förfärad, med de svagare graderna av skräck, så
får plötsligheten hos dessa affekter inte skyla över, att också de är
förväntningsaffekter, om än eventuellt (inte alltid) affekter som själva fötts
först i sitt föremåls statu nascendi. Utan förväntan skulle ingenting kunna
injaga förfäran, ingenting förlama av skräck; i likhet med en kula ur bakhåll
väcker en händelse som är fullständigt disparat i förhållande till
förväntningsintentionerna överhuvud taget inte någon affekt. Den leder
visserligen till bedövning, bländning (i den mån man överlever den), alltså till
kroppsförnimmelser som likaledes är utmärkande för skräcken såsom chock, men den
leder inte till den egentliga sinnesrörelsen förfäran eller skräck, som alltid
förutsätter en förväntningsintention på det som har inträffat. Denna förväntan
inbegriper till och med överraskningsmomentet hos sitt objekt i så hög grad, att
känslokaraktären hos det överraskande, både det negativt och det positivt
överraskande (»underbara«), överhuvud taget inte kommer till stånd utan en
förväntans beredskap. Den aktiverade förväntan på det förfärliga är emellertid
kortvarig; drar den ut på tiden, på samma sätt som fruktan, medan objektet
förblir fullständigt bestämt (tidsmässigt oundvikligt, innehållsmässigt känt),
så inträder den yttersta, värsta gränsformen av fruktan, den
absolut negativa
förväntningsaffekten:
förtvivlan.
Och det är först förtvivlan, inte ångesten, som verkligen relaterar sig till
Intet; ångesten är fortfarande frågande-svävande, fortfarande bestämd av
stämningen och det [
126
] obestämda, också oavgjorda hos sitt objekt, medan förtvivlan däremot just i
sitt sinnestillstånd har något definitivt över sig och i sitt objekt, utöver det
definitiva, något rätt och slätt definierat. Förtvivlan är förväntan som satts
ur spel, alltså förväntan om något negativt, om vilket det inte längre råder några
som helst tvivel; den avslutar därmed raden av negativa förväntningsaffekter.
Samtliga vakendrömmar som är förknippade med dem (förskräckelsen är den enda
förväntningsaffekt, som inte hinner utveckla en vakendröm) kretsar ytterst kring
något negativt obetingat: det helvetiska.
Mitt i och bakom allt detta uppträder emellertid de helt motsatta,
positiva förväntningsaffekterna.
De är visserligen färre till antalet, det har hittills inte funnits så mycket
skäl för dem. De är bara två i sitt slag: hoppet, som kommer fruktan på skam,
och tillförsikten, som korresponderar mot förtvivlan. När det är i antågande
delar
hoppet
dessutom en viss stämningsprägel med ångesten: inte som det nattligas hemlöshet,
men väl som det auroraaktigas drag av gryning och frisläppande. Detta är
ovanligt träffande beskrivet i återklangen eller återspeglingen från landskapet
i Thomas Manns »Döden i Venedig«, som den obeskrivligt ljuvliga fägringen hos
morgonrodnaden med all dess ur fjärran framstrålande arpeggio ante lucem(
21
). Hoppet står ändå, som en av de mest precisa affekterna, över varje stämning;
ty det är endast i liten mån föränderligt, mycket karakteristiskt i sin
intention och framför allt, vilket inte gäller för vare sig stämningen eller den
negativa förväntningsaffekten, i stånd till logisk-konkret korrektion och
skärpning. Följaktligen är hopp inte bara ett motbegrepp till
ångesten,
utan också, oavsett dess affektkaraktär, till
hågkomsten;
det innebär att det är relaterat till en rent kognitiv process och
föreställningsform, något som inte uppträder hos någon annan affekt. Och i
förhållande till ångesten, för att inte tala om förtvivlans Intet, har hoppet
ett så stort mått av övermakt, att det låter sig sägas: hoppet dränker ångesten.
Ingen »existentialanalys« av hoppet kommer någonsin att kunna komma till
slutsatsen att det är en »förebådande beslutsamhet till döden«, om analysen för
övrigt verkligen präglas av existerandet och inte av korrumperandet. Hoppet
framstår i stället just när det gäller döden som ett hopp om ljus och liv, en
förhoppning som inte låter misslyckandet få sista [
127
] ordet; därför har det genomgående intentionsinnehållet: fortfarande finns det
räddning - inom den föreliggande horisonten. »I faran växer också räddningen«,
denna Hölderlinrad utpekar förbehållslöst det positiva vändmoment, inför vilket
dödspunktens fruktan har gett vika. Visserligen så, att ovissheten om utgången
kvarstår, precis som i fruktans fall, men nu är det en ovisshet, som inte likt
fruktan gränsar till den passiva sorgen, till bärandet av sorg, till den natt
där Intet har sitt tillhåll, utan till dagen, som är vänligt stämd till människan.
Faran och tron är hoppets sanningar, nämligen så, att bägge har sitt tillhåll i
hoppet, och så att denna fara inte hyser fruktan, denna tro inte rymmer trög
kvietism. Hoppet blir på så sätt ytterst en praktisk, militant affekt, som
håller sitt banér högt. Om
tillförsikt
sedan träder fram ur hoppet, så
stegras förväntningsaffekten till något absolut positivt
(eller näst intill detta), det blir motpolen till förtvivlan. I likhet med
förtvivlan är också tillförsikten fortfarande förväntan, nämligen en som
avskaffat sig själv; förväntan om en utgång, på vilken det inte längre råder
något tvivel. Men medan förväntningsintentionen i förtvivlans affekt uppträder
enbart som lik, utger och hänger den sig i tillförsikten för klok jungfru, som
genom att träda in i brudgummens kammare på samma gång uttrycker och avstår från
sin intention. Förtvivlan tangerar approximativt överallt det Intet, till vilket
alla negativa förväntningaffekter närmar sig; tillförsikten däremot har i sin
horisont approximativt det Allt, till vilket också den svagaste, rentav med
oäkta framtid utspädda förhoppning egentligen syftar. Förtvivlan transcenderar,
i det dess Intet förvandlar intentionen till visshet om undergång, tillförsikten
transcenderar, i det dess Allt låter intentionen bli viss om räddningen. Medan
de negativa förväntningsaffekterna och deras utopiska bilder alltså ytterst
riktar in sig på det
helvetiska
som sitt Absoluta (
22
), har de positiva förväntningsaffekterna lika oundvikligt det
paradisiska
i sitt yttersta intentionsobjekts Absoluta. Således: om
stämningen
är dagdrömmandets generella
medium,
så utpekar
förväntningsaffekterna
(inklusive den påbyggnad de kan foga till innehållsaffekterna, ex. avund eller
högaktning) dagdrömmandets
riktning.
De anger den linje, längs vilken de föregripande föreställningarnas fantasi rör
sig, och [
128
] på vilken denna fantasi sedan bygger sin önskeväg eller sin oönskeväg (i de
negativa förväntningsaffekternas fall). Önskevägen, med det landskap som den
siktar på, är i sin egenskap av förhoppningsväg inte rikare, men uppenbart mer
avhållen och livligare än oönske- eller ångestvägen; detta åtminstone hos släkten
som strävar från mörkret mot ljuset. Bägge dessa framtidspräglade intentioner,
förväntningsaffekternas och förväntningsföreställnigarnas, sträcker sig i
tillämpliga delar ända in i ett ännu-icke-medvetet, det vill säga in i en
medvetandeklass, som själv inte kan betecknas som fylld med innehåll, utan
enbart är antecipatorisk. Vakendrömmarna drar samtliga, i den mån de rymmer
inslag av äkta framtid, in i detta ännu-icke-medvetna, ut på det
otillblivna-outfyllda eller utopiska fältet. Dess beskaffenhet, till en början
psykisk, måste nu undersökas närmare; in i minsta enskildhet cum ira et studio(
23
), med partitagande för den begripna, framåtriktade fantasin, för det
objektmässigt möjliga i en psykisk approximation till denna. Ty endast i
upptäckten av det ännu-icke-medvetna erövrar förväntningen, framför allt den
positiva förväntan, sin rang: rangen som utopisk funktion, såväl i affekten som
i föreställningen och i tanken.
Noter:
Bloch
utgår här kanske från äldre, förlegad etymologi. Idag associeras
Traum
till det germanska
drauma,
som har samma indogermanska stam som
trügen,
"bedra". (Frågan är om det på denna punkt finns en "intresserad" ambivalens, av
samma art som ambivalensen kring Pandoras ask; det skulle vara intressant att se
en utförligare analys av ordets etymologi!). Till Blochs "dröminledning" borde
man idag knyta referensen: Raichle et al. (2001):
A default mode of brain function
, Proc. Nat. Acad. Sc., USA 98: 676 - 682.
Sandor Ferenczi
(1873-1933)
, ungersk läkare, tillsammans med Karl Abraham Freuds närmaste medarbetare. I
terapin fick Ferenczi de svåraste fallen, hans sensibilitet för psykiska
störningar, som inte var "mainstream", tycks ha varit av det ovanliga slaget. F.
skrev under sin karriär mest korta artiklar, mycket citerad i den franskspråkiga
lingvistiken (efter Lacan) är "La confusion des langues entre adultes et
enfants", om skreden eller stegen mellan passionens och tillgivenhetens
syntaxer. Biografi och bibliografi:
freudfile.org
och länk till
Ferenczi. International Sandór Ferenczi Network
.
Gades
var det romerska namnet på Cadiz, Alexanders staty var inrymd i ett
Herkulestempel.
Spiegelberg
är den ursprunglige rövarhövdingen i Schillers drama "Die Räuber", den som
detroniseras av Karl Moor. Namnet är tänkt att låta judiskt, Schiller förband
alltså de osympatiska egenskaperna med ras och kultur, och Spiegelberg spelades
ofta av judar på scenen.
Finalen i Beethovens nionde symfoni,
"körsymfonin", som bygger på Schillers ode "An die Freude", har ett köravsnitt,
där två teman sammanflätas till en dubbelfuga från orden "Seid umschlungen,
Millionen".
Det substantiverade adverbet
Überhaupt
intar en central ställning hos Bloch (
das "Überhaupt", das "Eigentliche" unseres Wollens
s. 179), samtidigt uppställer det ett svårt översättningsproblem. "Överhuvud"
kommer från kreaturshandeln, det handlar om att köpa en hjord, en flock utan att
räkna de enskilda huvudena. En föreslagen synonym är
Ganzes,
helt, helhet. I sin Bloch-biografi från 1982 översätter Wayne Hudson till
the In General,
som verkar ha tagit fasta på betydelsen "på det hela taget", medan Françoise
Wuilmart i den franska översättningen skriver
le Par-dessus-tout,
alltså "ovanför-allt(ihop)-et". Hon har väl då tagit fasta på en aspekt av
bilden "över huvudet". Det gäller att inte komma för nära Ultimum. Jag har valt
det allt inbegripande
och tillämpar denna lösning konsekvent, men är inte helt lycklig över den. Men
man kan gå ett steg vidare: en sekvens som
...ist das Überhaupt dessen, was die Menschen im Grunde wollen
(s. 368) skulle kunna översättas: "...inbegriper allt, som människorna i grunden
vill." Då får man med en gång god svenska, och innebörden går fram.
På sidan 988 finns en passage, som kunde tyda på att termen har sitt ursprung
hos Kant, i "Kritik der reinen Vernunft". Jag har inte lyckats hitta den där.
Ett mer avlägset ursprung för termen kan vara Aristoteles
katholon,
av
kata holou
, "på det hela taget", "det allmänna", med vilken han beskrev universalierna.
Den
katolska
kyrkan hade ambitionen att vara allmännelig, omfatta allt och alla.
Gottfried Keller
(1819-90),
schweizisk författare. Två studieår i München 1840-42, på ett stipendium från
Zürich utbildade han sig i Tyskland åren 1848 - 1855, under dessa år uppstod
romanerna "Der Grüne Heinrich" och "Die Leute von Seldwyla". Seldwyla är en
obetydlighetens kråkvinkel, åt livet där ger Keller den sorts marknads-, lumpbods- och
cirkusatmosfär som ett halvt århundrade senare slog an strängar hos Ernst Bloch.
Också Walter Benjamin hörde till Kellers fans. Under "Vormärz" och revolutionsåren
1847 - 48 är Keller revolutionär liberal, demokrat, aktiv som Freischärler,
efter återkomsten till Schweiz och Zürich etablerar han sig för en tid som nationell
Kaisergeburtstagsdichter, men inkomsterna från skrivandet räcker inte till för
att försörja honom. Överallt gör han sig ett namn som slagskämpe och drinkare.
1861 till 1876 fast anställning som statsskrivare i Zürich, den litterära aktiviteten
dämpas för en tid, han flyttar in i en tjänstebostad med moder och syster. Efter
1876 ny förläggare, revision och nyutgåvor av ungdomsverken, därmed kan han försörja sig.
Novalis (Friedrich von Hardenberg)
(1772-1801),
tysk diktare vars verk utgör en sorts exalterad kulmination på den tyska
romantiken. Från Novalis stammar begreppet "diktens blå blomma" som omskrivning
för diktens innersta väsen, det som diktaren hade att söka.
analogiae entis,
lat.: likhet hos varat.
Begrepp från skolastiken, som betecknar förhållandet mellan Guds eviga vara och
skapelsens förgängliga; världen utgör en ofullständig avbildning av Gud och
beviset på hans existens.
Bergsande i schlesisk folklore.
Rübezahl, som kan uppträda i många gestalter - som jätte, dvärg, djur - är all
förargelses upphov; han påminner en del om de samiska
stalo
-figurerna.
Theodor Lipps
(1851-1914),
tysk filosof, företrädde en riktning som sökte lägga psykologin till grund för
det mesta inom filosofin. Inte minst Lipps är måltavla när Husserl i första
bandet av "Logische Untersuchungen" (1900) betonar den rena logikens och de
logiska begreppens aprioriska karaktär. Lipps grundade Psykologiska Institutet
vid Münchenuniversitetet 1913. Omkring 1903, 1904 var Lipps en av mottagarna av
gymnasisten Ernst Blochs på brevkort formulerade filosofiska frågor, 1905 skriver
Bloch för en kort tid in sig hos Lipps i München.
Med
anspelning på Antoine Watteaus tavla "Avfärden till Cythère", som det f.ö. finns
minst fyra versioner av (en som Bloch inte kände till upptäcktes 1981), den
andra i följden var Watteaus prov för upptagande i Akademin. Motivet har
begåvats med ett eget avsnitt i "Hoppets princip", det står att finna på
sidorna
932 - 934
. Kythera (Kithira) ligger i sundet mellan Peloponnesos och Kreta.
Avfärden till Kythera
Det möjliga är det partiellt betingade;
det obetingade har alltså ingenting i världen som verkar för det. Uttrycket
spelar en central roll i den tyska idealistiska metafysiken; det obetingade,
absoluta är något som verkar utan betingelser, orsaker. I orsakskedjan
föreställde man sig i den tidiga idealismen en
proton kinon,
ett första upphov (ofta likställt med Gud), som i sin tur inte var betingat av
ett föregående steg, men Kant gjorde front mot detta: "Vid vandringen bakåt i
raden av betingelser för givna företeelser är det inte tillåtet att göra halt
vid något rätt och slätt obetingat."
Två länkar:
"The Assassins"
av Philip K. Hitti
fungerar ej
och en recension av
"The Assassin Legends: Myths of the Isma'ilis"
av Farhad Daftary. Dante är den förste att bruka termen "assassin" som
beteckning på lönnmördare; i nittonde sången av Inferno/Divina Commedia, men
berättelserna om
fida'i
och ismailiternas bergsfästen tar sin början med Marco Polo. De
fundamentalistiska grenarna av islam - kharijiter, ismailiter, wahhabiter - har
alltid betonat
ta'lim,
den absoluta auktoritet som utgår från Koranen och imamerna, "de som går i
täten", detta är en viktig förutsättning för assassinväsendet, som trons
torpeder.
Det är alldeles uppenbart att webben har disciplinerats och trivialiserats på
bara tio år, man kan säga att dess progressiva period upphör någonstans mellan
2010 och 2015. Vi lever nu med den reaktionära webben, och detta skifte
sammanföll med uppblomstringen för sociala medier. Nästan alla "filosofsidor"
bland de första hundra valen från sökmotorn är idag officiösa, livlösa och
trivialakademiska. Sökmotorerna spelar en negativ roll här; det är mycket svårt
att hitta fram till glödande, temperamentsfullt, värdefullt material. Det platta
premieras, och om sökmotorn hittar en väg, styr den över till Bed&Breakfast
eller maskinöversatt Wikipedia. Det svenska är alltid värre än material från
England, Tyskland, Frankrike; språket hos svensk Internettext ligger på samma
nivå som "Meteorologens kommentar" från SMHI. Man slipper alltså en del obehag
om man ställer in sökspråket. Jag tycker mig se: fripassagerarna lämnar det
sjunkande skeppet Internet.(CP)
Länkarna korrigerade och kontrollerade 20.12.15. Översättningen reviderad,
länkarna kontrollerade och programmeringen översedd 08.01.24. Den svenska
översättningen läst en gång till rakt över och reviderad den 14.2.24, en andra
gång 31.3.24. De interna länkarna kontrollerade 07.03.24.